På vägen mot Skellefteå spelar de Wannadies "My Home Town" på radion som en peppande overture. Även Erik Hassle verkar trivas med idén att vara i "schtaan" när han kliver upp på den stora scenen i grön kavaj och bredbrättad hatt. Den rödhåriga stockholmaren har alltid varit svår att sätta fingret på, någonstans i gränslandet mellan slickat kommersiellt och mer musiknördigt creddigt. Kvällen i Skellefteå bjuder på både sidorna.
Han inleder med Sly & the Family Stone-covern "Family affair" och övergår till "Back to bed" och "Don’t bring flowers when I’m dead" från den i min mening lite för slätstrukna skivan "Hassle" från 2010. Även om de pådrivna elektroniska slingorna passar Erik Hassles mjuka men starka röst så känns det att är lite för välpolerat och utan några större överraskningar.
När sångaren presenterar en ny låt och "lite av vad jag gjort det senaste året" så kommer däremot det mer eftertänksamma och personliga soundet som Hassle visade upp med sexspårs-plattan "Mariefred sessions" som han skrev tillsammans med Jocke Berg och Martin Sköld. I "Stains" låter sången träffande lik Stevie Wonder och det är en sådan positiv känsla över både låten och artisten; det är som om han lyser upp när han inte är bunden av hur hans hit-låtar ska låta utan kan låta sin röst bara följa med musiken och förmedla den glädje som i grunden ligger där.
Det slutar med att han kör alla låtar från den nya skivan och det är verkligen det som lyfter Erik Hassles spelning från en van axelryckning en tidig festivalkväll till en vitamininjektion av bra pop, utan att för den delen tappa den kommersiella slagkraften, ett tajt melodilöst manglande band och en särpräglad röst.