Miljövänlig musikteater

Naturskyddsföreningen och Riksteatern har producerat den miljömedvetna familjemusikalen "Banankontakt", där de gamla välkända hitsen av Lasse Åberg och Janne Schaffer blandas med nyskrivna låtar.
Innan turnén är slut kommer "Banankontakt" att spelas på 35 orter i landet, bland annat i Skellefteå i februari.
På varje plats ser kringarrangemangen olika ut. I Piteå samarbetade Teaterföreningen och Naturskyddsföreningen med Teater Vilja och anordnade bland annat ansiktsmålning och tipspromenad i foajén under pausen och före föreställningens början.

Scenbygget, kostymerna, agerandet, musiken och handlingen tilltalade alla åldrar - och de var mycket varierande - men det hela hade vunnit på att komprimeras. De yngsta i publiken hade ingen chans att förstå alla detaljer i konspirationerna och dialogerna och huvudbudskapet gick troligen fram ändå.
I pausen, när alla barn bjöds på frukt, hörde jag till exempel en liten flicka försöka övertala sin mamma att inte slänga bort bananskalet, utan istället ta med det hem och spara det. Jag kan förstå henne. Vem vet när man behöver hjälp att framkalla den självklara djungelkänsla som infann sig den här eftemiddagen?
Berättelsen går ut på att Fröken Öken (Ayla Kabaca) vill hugga ner djungelinvånarnas skog. Hon försöker tvinga Trazan, Banarne (Andreas Nilsson respektive Nassim Al Fakir) och deras köttätande växt Roger, som är vegetarian, att flytta. En kameleont (Mari Götesdotter som även spelar växten), hjälper Fröken Öken på alla upptänkliga sätt och långa stunder (ja alla hon är med i faktiskt) är assistenten min största behållning.

Tyvärr var det alltför ofta svårt att höra texten, särskilt i sångnumren.Medan jag ansträngde mig för att uppfatta nyanserna undrade jag hur mycket barnen, särskilt de yngre, tog till sig utöver den medryckande musiken. Helt klart var de med i handlingens viktiga skeden, men det berodde nog snarare på det fenomenala kroppsspråket i ensemblen än på det talade. Det hörs till exempel hjälpsamma publikrop när pirayan Maja stjäls. Annars var det inga fel på sångprestationerna till den förinspelade musiken, eller på danserna, tvärtom.
När andra akten drog ut på tiden blev det spring i alla lediga gångar och framför scenen, det hördes lite otåligt gnäll i bänkraderna och själv kände jag att jag kunde det här nu. Upplösningen var i och för sig värd att vänta på, men banankontakten borde ha inträffat åtminstone en halvtimme tidigare.