Homogen björnkram

PPPDet har gått ett tag sedan Teddybears STHLM gjorde hardcore. I nästan tjugo har har Patrik Arve och bröderna Joakim och Klas Åhlund skapat musik tillsammans.
Mer och mer har de tagit skepnad av smarta producenter till en slags kollagemusik med tonvikt på electropop.
De skulpturala björnmaskerna de numera avbildas och uppträder i, den slipade ljudbilden och alla gästartister formar Teddybears till ett band med en slags polerad reklambyråfinish.
Och det funkar uppenbarligen, ta bara "Get mama a house" som redan spelats sönder i reklamsammanhang.

På "Devil’s music" är gästvokalisterna många. Världsstjärnor som Cee-Lo (Gnarls Barkley), Flaming lips, The B-52’s och Eve står bredvid svenska Mapei, Rigo (Infinite mass) och ADL.
Det är fascinerande att björnarna lyckas hålla ihop plattan och skapa en homogen känsla, trots alla gästartister. Eller kanske ska man vända på uttrycket och säga att plattan är så väl sammanhållen tack vare gästartisterna. De står för skivans klart bästa spår och faktum är att Teddybears skapat en egen stil - hör man en ny Teddybearslåt vet man direkt vilka som står bakom även om sångarna varierar.

"Get mama a house" med Desmond Foster är vida känd i fastighetssammanhang, Flaming lips-spåret "Chrystal meth christian" är en soft, skruvad historia medan Cee-Lo/B52’s står för bottennappet med den knäppa pratsjungna historien om en katt i "Cho cha", men på ett irriterande sätt letar den sig ändå in i hjärnbalken och sätter sig där, som en ... reklamjingel.

För plattans bästa spår står Eve med "Rocket scientist" och alltid intressanta Mapei med "Cardiac arrest" med skön vi-drar-på-roadtrip-känsla.
Sammanfattningsvis känns spåren utan gästartister bleka, resten är inget annat än en räcka potentiella, välpolerade singlar.