PP I sina allra bästa stunder - "Best man", "Slut för alltid" - är det här en riktigt skön kombination av melankoliskt, tajt och rappt.
I sina sämsta stunder - "Megalomani", "Mamma sa" - är det ungefär lika njutbart som att sitta i en bensinosande gammal bil utan AC i ökenhetta och lyssna på någon som säger "Är vi framme snart" för tusende gången.
Däremellan är det mest trist.
"Alla som inte dansar" fick kanske en och annan att sätta i halsen när den kom, men den hade samtidigt ett sjukt medryckande beat. Frej Larsson och Herbert "Afasi" Munkhammar verkar vilja upprepa den grejen. Men att bara slänga ur sig en massa random obsceniteter som kuk, röv, hora och knulla är unket effektsökeri som får Maskinen att framstå som den musikaliska motsvarigheten till "Kungarna av Tylösand".