Debut med substans

Det är aldrig för sent att ge ut en bok, är en tanke som slår mig när jag läser Karin Lagerlöfs debut. I en tunn prosapoetisk diktbok är vardagen dikternas outtömliga källa. Plus kärleken, vad annars, och här både till en obestämd någon, till barn och - lika viktigt - till naturen. Om en högst aktuell årstid skriver hon:
"När vinterljuset och/ kvicksilverpelaren/ vägrar att stiga upp/och snön gnäller under skosulorna/vandrar jag hemtamt på skare".

Karin Lagerlöf, född i Piteå, skriver bra. Enkelt, men med substans. Det är lite synd att hon väntat 67 födelsedagar innan hon visar upp sin skrivkonst. Men, som sagt, bättre sent än aldrig.
"Läsa - läsa inte
- läsa" är uppdelad i fem kapitel och genom de olika delarna får jag inträde till lika många stämningslägen. I inledningskapitlet "Alltid ligger någon vaken" är det, som jag läser dikterna, uppbrott och en sorts sorg som råder.
Och rädsla för kärleken, parallellt med en önskan att om att bli sedd för den man är. Som i dikten som avslutas med:
"ingen garanti/ lämnas på mig/ bara möjligheten att/ pröva hållbarheten".

Karin Lagerlöfs dikter skulle säkert av några så kallade experter på poesi kunna klassas ner som banala och alltför enkla. Undertecknad tycker dock tvärtom, och att hennes debut ger mersmak.
Det är bara att hoppas att hon får ha hälsan ("Efter beskedet" heter ett kapitel) och inte dröjer alltför länge med att sortera upp den stora mängd poesi som finns i skrivbordslådan. Där lär finnas fler alster som tål att komma i tryck.