Det var dryga hundratalet som hade kommit för att se urpremiären av dansföreställningen Artificial Body Voices i Black Box i fredags. Förväntningarna var höga på dansföreställningen som interagerar med ljud- och datorteknik som det har skrivits så mycket om.
Idén med den dansande robotsvanen är ju härligt skruvad och det är den som får inleda föreställningen. Men trots den avancerade tekniken är det ändå ett tanigt robotskelett klätt med fjädrar som rör sig med ryckiga rörelser. Poetiskt ja, men det som kommer sen är så oändligt mycket mer intressant.
Dansarna Lisa Hennix och Moa Autio dansar i och framför ett mycket starkt videokonstverk, av Lene Juhl och Mark Viktov, som projiceras på olika skärmar. Kroppsdelar och organiska varelser såsom maneter i rörelse har klippts ihop och färger och former har skruvats åt alla håll så att det blir riktigt surrealistiskt. Ibland tonas projektionerna smakfullt ner för att ge dansarna mer uppmärksamhet. Det funkar mycket bra och Lisa Hennix har en alldeles särskild scennärvaro när hon dansar. I vissa avsnitt förstärks de av elever från Svenska Balettskolan. För intressant koreografi står Åsa Unander-Scharin.
Allt detta passar mycket bra till musiken av Klas B Wahl och Carl Unander-Scharin, den känns suggestiv och har en härligt tung puls. Egentligen är musiken sig själv nog men också här har man kryddat med tekniska finesser som till exempel att dansarna har på sig en handske med sensorer som sätter igång looper av ljud när de skakar handen på ett visst ställe i rummet och en annan handske som får sångaren Carl Unander-Scharins röst att förändras och skapa nya klanger när han rör handen. Inte nödvändigt men för all del ganska kul med teknikens under.
Visst är det fascinerande med allt man kan göra med ny datorteknik och robotteknik men i just den här föreställningen är tekniken mer en krydda på moset. I grunden är det dansarna, musiken och videoprojektionerna som bär upp föreställningen.
Mycket sevärt var det i alla fall, detta dans- och teknikexperiment.