Urpremiär:
”To make this up”
Länspremiär:
”Cruel Whispers”
Verk av två koreografer med olika temperament och uttryckssätt öppnade veckans dansfestival i Piteå, tillsammans med dansare av en kaliber som alltför sällan syns på Norrbottens dansscener. En bra start på aktiviteterna.
Världspremiären av den tre kvart långa ”To make this up” med nyskriven elektronisk musik, framfördes i påtaglig närvaro av musikern och ljusdesignern. På genrepet användes inte scenkostymerna, men de cykler i tillvaron som koreografin bygger på, dansades fram i ett helhetsflöde av rörelse-, ljud- och ljusspel som fick rummet och fantasin att vibrera.
Ljuseffekterna fascinerade mig särskilt – ibland hade de två kropparna tre skuggor på scengolvet, ibland inga alls eller hur många som helst, för att ta bara ett exempel.
Musiken ändrade karaktär efter dansarnas ömsom precisa och ömsom mer avslappnade rörelser, som arna cirkulerade kring varandra både på distans och nära i en slags universell harmoni dissonanserna till trots.
Publiken, som satt så nära att de kunde vidröra dansarna, blev också en del av denna helhet, i en på samma gång abstrakt som konkret paradox.
För mig var en plats där allt utspelade sig given från början, eftersom jag tycktes befinna mig i ett norrsken inledningsvis. Efter det lämnade jag inte naturen, men naturligtvis kan helt andra tolkningar göras. En väl genomtänkt och utförd koreografi med andra ord.
Som PT berättat förut är produktionen den sista i ett treårigt samarbete inom EU-projektet Artic Dance Circle, med Helena Franzéns danskompani Magma Dance och tre länder som föreställningen ska turnera i: Sverige (Dans i Nord), Norge (Dansearena Nord), Finland (JoJo Oulu Dance Centre).
Halvtimmeslånga ” Cruel Whispers har dansats flitigt sedan 2011, men aldrig tidigare i Sveriges nordligaste län. Eftersom det nu rekonstruerade verket i likhet med sina dansare visade sig hålla mycket hög klass, vill jag utbrista: Det var på tiden!
Här var berättelsen tydlig, i en tidslinje med början och slut. Scenografin med ljussättning med mera var i motsats till det förra verket mycket sparsmakad, liksom kostymeringen. Publiken satt konventionellt placerad i förhållande till scengolvet och i själva dansen fick dess klassiska grund lika stort visuellt spelrum som de moderna influenserna. Mera balettlikt kanske det kan beskirvas som, och utan improvisationer.
Ändå var de elakheter som dansades fram så fyllda av explosivitet och samtidigt pågående händelser att jag häpnade över såväl koreografin som dansarnas sätt att tolka den.
Joseph Sturdy har ”översatt” HC Andersens saga om den fula ankungen till ett danskompani där grymheterna utspelar sig. Med människor som huvudaktörer, blir tonarten direkt mörkare. Den känslan har koreografen byggt vidare på och resultatet är tillsammans med framförandet så bra att en länsturné i hela Norrbotten självklart borde vara på sin plats.