“Jean”
Med tanke på att koreografens uppdrag var att skapa ett verk i samspel med publiken, är föreställningen ”Jean” förvånande introvert.
Den publika interaktionen bestod uteslutande i det filosofiska samtal med koreografiskt nedslag som ägde rum kvällen innan i tingssalen. (Idén har varit att möta publiken på platser som motsvarar rummen i Strindbergs roman ”Fröken Julie”: Köket, stallet och herrgården. I Umeå föll valet på travbanan och så vidare.) Inte heller den tillställningen var särskilt publiktillvänd annat än för de redan dansfrälsta, om än samtalet blev intressant.
Om jag, likt flera ur onsdagskvällens publikskara, inte hade varit på plats i tingssalen skulle jag dels inte förstå ett smack av ”Jean”, dels skulle jag ha blivit uttråkad mycket tidigare än vad jag faktiskt blev (efter sådär 20 minuter).
Visst, det kan vara underhållande i sig att se vältränade kroppar utföra styrkeprov. Dansarnas precision och kontroll, som kräver total närvaro i nuet, framstår extra tydligt i Jeanette Langerts karaktäristiskt minimalistiska – och långsamma – koreografi.
Minsta rörelse, varje blick, får oanad betydelse när man som publik sitter och väntar på att något ska hända i det avskalade scenrummet.
Om jag ska hitta något som liknar publik interaktion i själva föreställningen, vore det att dansarnas disciplin överförs till åskådarna på så sätt att ingen vågar röra sig eller ge ifrån sig minsta ljud medan det hela pågår.
Att sådana fenomen kan vara intressanta att studera har jag viss förståelse för. Det var precis vad jag själv sysselsatte mig med en lång stund, men det drog då inte in mig i skeendet på något sätt.
Musiken, eller vad man ska kalla de elektroniska ljuden, utgjordes av en slags hjärtrytm som grund. I början var den behaglig, men efter ett tag blev den så monoton att jag mest uppfattade den som ett jobbigt surr.
När en knapp halvtimme gått, ändrades ljud och ljus och blev intensivare. När ytterligare tio minuter passerat med ständigt upprepade rörelsemönster där varje dansare höll till på var sin inrutade yta, började ett rytmiskt elektronbeat ljuda. Därmed övergick dansarnas rörelser också till att bli aningen mera rytmiska. Sedan var det slut.
Den tekniska briljansen till trots, särskilt hos Dan Langerborg, blir det sammanfattande betyget långtråkigt för min del.