Kan inte rymdmonstren mysa till det här så får de dra vidare till någon annan planet. Tvingar vi dem att lyssna på hela plattan finns det en god chans att de gör det också. Efter "Mötet", "Livet det har varit gott mot mej" och "Om du var min" sitter jag och kämpar mot sömnen. Jag inser att jag inte får missa "Barndomsåren" och "Ditt hjärtas röst" om jag ska kunna göra albumet rättvisa, men det är långt dit. Långt.
Det märkliga är att Christer Sjögren lyckas göra en så djupt tråkig skiva trots att han har en av Sveriges absolut bästa croonerröster. När han gräver längst ner i sitt register purrar det på ett sätt som påminner om allt annat än bryggkaffe. Tänk om man fick göra en Johnny Cash och släppa loss Rick Rubin på den här sångaren.
Å andra sidan, tänk om man lät bli. SVT gjorde ett halvhjärtat försök när de lät Christer Sjögren sjunga Bowies "Life on Mars" i Melodifestivalen. Det är roligt att låten finns med på nya "Kramgoa", men den tokstraighta tolkningen fungerar inte alls.
Kanske har det att göra med att man inte ser Christer Sjögrens vågade blixt-make up, men det här är helt enkelt obegripligt. Gissningsvis även för en marsmänniska.