Stämningsfull minimalism i dansant paradox

Helsinki Dance Company leds av Nordens kanske mest kända koreograf för närvarande, finlandssvenske Kenneth Kvarnström. Sedan i september är sex finländska dansare på Riksteaterturné i Sverige med hans nya verk. "XPSD", som betyder exponerad, är ett enhetligt system av musik, dans ljud och kostymer där alla delar - inklusive varje dansare - har lika stor exponeringsyta till sitt förfogande.
Rockbandet Silverbullits
basist, sångare och textmakare har komponerat musiken i form av förtätade och varierande ljud- och rytmmattor, som också är i det närmaste hypnotiskt monotona. Ljusdesignen, som samtidigt kan sägas utgöra scenografin, är sparsam men välriktad, vilket även tillåter mörkret att tala.

Dansarna rör sig med sådan exakthet och skicklighet i varje sekund, att de under långa sekvenser blir spegelbilder av varandra. Eller, när musiken medger, precisa kuggar i ett väloljat maskineri. I början går allt mycket långsamt och liknar vattenbalett på land - som om scenen var vattenfylld och därmed bjuder motstånd.
Så småningom ökar farten och uttrycket blir allt mer avancerat, ibland också lekfullt. Sällskapsdanser - typ menuetter anno 1600-kallt - kan skönjas, liksom klassiska balettpositioner och
akrobatiska manövrar på nycirkusmanér.
Små som stora rörelser ser ut att vara en kamp att få till, men genomförs ändå med motsägelsefull lätthet. En paradox ungefär lika logisk som när man lever livets berg- och dalbana fullt, ut omgiven av elektrifierade energier.
Ibland är jag osäker på vad som gestaltas och tar därför mest fasta på stämningarna, som inte minst musiken driver fram. Jag får olika associationer i olika delar av verket, ibland storstadspuls, ibland urskog till exempel. Andra gånger handlar det om relationer mellan människor.
Jag tror att "XPSD" kan uppfattas både som lite otäck och lite uppbyggande. Måhända beror det på betraktarens egen dagsform och möjligen ålder.
Mitt helhetsintryck av denna kombination av minimalism och detaljrikedom är att det är vackert utfört, men att det stundtals är så abstrakt att min koncentrationsförmåga övergår i otålighet.