Salongen fylls av häpnad, igenkännande, andäktig tystnad och skratt om vartannat, när det norska danskompaniet från Bergen äntligen kommit till Piteå med sin världsberömda fotbollshyllning.
Den är mer händelserik än en bra fotbollsmatch och mycket mer humoristisk och lekfull. Kanske inte lika spännande, men nästan.
Dansarna dansar berättelsen om likheterna mellan deras konstform och fotboll, lagspelet som åtminstone dess supportrar också klassar som en konstart. Det lär även dansens supportrar göra efter denna föreställning, som tar upp alla aspekter på de båda kulturyttringarna, inte minst de positiva som glädje och vänskap.
Att ingenting lämnas därhän i Jo Strømgrens koreografi betyder att även negativa sidor tas upp: patriotism som gränsar till ultranationalism, fult spel som skadar motståndare, slagsmål på och utanför plan, utfrysning i omklädningsrummet, självförhärligande. Att även dansare ägnar sig åt det sistnämnda tydliggörs också.
Scenen är stundtals en arena där spelarna tränar och värmer upp för att sedan visa sin kropp, fysik, samarbetsförmåga och smidighet för publiken.
Ritualer utförs, medierna får sitt, målgesterna/poserna repriseras i ultrarapid, känslorna svallar och galenskapen är aldrig långt borta. Allt det där finns lika passionerat på och omkring dansens scener.
Jo Strømgren har heller inte missat att göra ett debattinlägg om arbetarkultur som inte anses fin och så kallad finkultur. Det ena till slamrig och gapig rock, det andra till en Donizetti-aria.
Publiken har märkbart roligt åt detta underhållande sätt att ta död på fördomar.
I övrigt ackompanjeras dansarna av inspelade ljud eller sina egna andningar, röster, rörelser. Dramatiken som skildras med rika mått av humor, är lika intensiv föreställningen igenom utan att någonsin bli rörig.
Som efter matchen, när spelarna klär av sig medan dammet lägger sig och till sist står helt nakna i duschen: Då visar det sig att en av dem är tjej.
Jag kan på rak arm säga att det här är den mest roande dansföreställning jag varit på i hela mitt liv. En riktig humörhöjare!
En tröst nu när danskompaniet lämnar länet och snart Sverige för denna gång, är att Jo Strømgren nyligen har gjort en koreografi som han kallar "A dance tribute to pingpong". Den har än så länge turnerat bara i Frankrike och Norge, men efter fotbollsdansen kan jag inte låta bli att hoppas på att Dans i nord även ser till att det blir pingpongdans i norra Sverige förr eller senare.