Två förstklassiga tonkonstnärer från Texas

PPPP De är bägge från Texas, har en lång karriär bakom sig, och är bland de förnämsta nutida förvaltarna av det amerikanska musikarvet. Kris Kristoffersson skrev in sig i musikhistorien redan i början av 70-talet när han skrev "Me and Bobby McGee" som finns med på hans utmärkta debutalbum. Han har efter det gett ut ett gäng bra skivor, men frågan är om han någonsin varit så bra som på senare år.
En stor förtjänst i hans numera tilltalande sound har producenten Don Was, som skalat av produktionen till en minimalistisk nivå. Det lyckade konceptet inleddes med "This old road" från 2006. En suverän platta där det mesta är uppbyggt kring Kristoffersons djupa och själfulla röst, hans munspel och sparsamma, nästan taffliga, men samtidigt uttrycksfulla gitarrspel.
På "Close to the bone" är konceptet detsamma. Och precis som på föregångaren bjuder Kristofferson på förstklassiga låtar med ett personligt anslag. Sånger som handlar om allt från nära och kära till kloka reflektioner kring livet. Ibland får han hjälp av medmusikanterna med rytm, gitarrkomp och kör, men för det mesta är det här en soloprestation - och en bra sådan.
Guy Clark är precis som Kristofferson en legend i sin tid. Kanske inte lika känd, men precis lika respekterad. Både Steve Earle och Townes Van Zandt verkade i många år kring Clark. Till skillnad mot Kristofferson är hans skivor välproducerade och han har alltid omgett sig med duktiga musiker som bidragit till att lyfta det musikaliska.
Så också på "Somedays the song writes you", där bland annat Verlon Thompson förgyller skivan med sitt smakfulla gitarrspel. Som alltid när det gäller Guy Clark håller låtarna hög klass. Den akustiskt färgade produktionen är mycket smakfull, nästan elegant, utan att för den skull tappa den livsviktiga nerv som är ett måste för all bra musik. Och precis som Kris Kristofferson är Clark en fena på texter och en framstående företrädare för den amerikanska berättarkonsten.