PPP Steve Earle och Townes Van Zandt på en och samma platta. Smaka på det. Två personliga favoriter. Två giganter inom folk- och countrygenren möts i text och ton. Mina förväntningar är som ni förstår skyhöga när jag första gången lyssnar på skivan. Kanske för höga. Mötet blir nämligen ganska svalt. Det känns som att Earle försöker bli Townes Van Zandt. Att han istället för att tolka, försöker kopiera. Något som märks allra mest när han framför sångerna ensam med gitarr. Då blir han ibland endast en blek kopia av sin mentor och förebild. En av mina Van Zandt- favoriter, "Marie" är rent av dålig. Betydligt bättre låter det när han backas upp av ett gäng bluegrassmusiker, som i "White freight liner blues", "Don’t take it too bad" och "Delta momma blues". Höjdarlåtar varenda en. Sammantaget är "Townes" ett hyfsat hantverk, med flera sköna toppar men tyvärr också några riktigt djupa dalar som drar ned helhetsintrycket. Betydligt jämnare och en mycket bättre hyllningsskiva är "Poet", där bland andra Guy Clark, Lucinda Williams, Billy Joe Shaver och Willie Nelson medverkar. Och glöm för allt i världen inte bort originalet - alla borde ha minst en platta av Townes Van Zandt i sin samling.
