+++ Det går inte att undvika att jämföra Wayne Hancock med Hank Willams. Han är nämligen en traditionalist av stora mått och mycket av hans musik går att härleda till "The drifter" och klassisk honky tonk, men i hans värld finns också plats för rockabilly, blues och western-swing. Gitarren känns som om den hör hemma i en jazzorkester från 50-talet och visste man inte bättre kunde man tro att det var Yngve Stoor som spelade pedal-steel på flera spår. Låter det trist? Absolut inte. Här finns nämligen massor av attityd och inte minst ett härligt sväng. Texterna, med teman kring olycklig kärlek, fängelsevistelser och ond bråd död, gör även sitt för att lyfta helheten och ge lite svärta åt musiken som ibland kan bli lite för "gullig". Allra bäst låter det när grabbarna rockar loss, skruvar upp diskanten och för in lite blues och rockabilly i musiken. Tack för en trevlig historielektion, Wayne.
