Bromander berättar om hemligt terrornätverk

Det har varit relativt tyst om den paramilitära grupperingen Stay Behind, som initierades av Nato och som skulle agera motståndsrörelse under kalla kriget, vid en eventuell sovjetisk invasion. Men Henrik Bromander fick upp ögonen för det mytomspunna nätverket när Inga-Britt Ahlenius, före detta generaldirektör för Riksrevisionsverket, för ett antal år sedan skrev på DN debatt att man borde undersöka rörelsens omfattning i Sverige.

– Det stimulerar fantasin att nästan ingen som har varit med om det där har velat prata om det, förmodligen på grund av sekretesskäl. Det finns också teorier om att sådana personer skulle kunna vara inblandade i Palme-mordet, och det kan ligga någonting i det, säger Henrik Bromander och exemplifierar med Skandiamannen – på vars kontor det fanns en Stay Behind-grupp.

Högerextremt nätverk

"Skymningstid" handlar om Gunnar Björk som tillsammans med en grupp andra män i yttersta hemlighet förbereder sig på ett eventuellt sovjetiskt maktövertagande. När nätverket ska läggas ner tar de saken i egna händer. Samtidigt får säkerhetspolisen och småbarnsmamman Monika Nilsson upp ett spår om en inhemsk högerextrem gruppering.

Henrik Bromander har läst tusentals arkivsidor och intervjuat människor som arbetade på Säpo för att förstå den dolda historien.

– I Italien har det varit stora regeringsskandaler kring det här efter murens fall, då det fanns kopplingar till högerextrema och till och med ett statskuppförsök 1970. Där är det välkänt men det här nätverket fanns i hela Västeuropa, inklusive Sverige.

Nazismen var visserligen slumrande under 70-talet, då det främst var vänsterextremister säkerhetspolisen jagade. Men det finns en kontinuitet, den tidens Nordiska rikspartiet är länken mellan andra världskrigets nazister och Nordiska motståndsrörelsen i dag, menar Henrik Bromander.

– De har förvaltat arvet däremellan.

Giftig maskulinitet

Tidigare har Henrik Bromander skildrat elallergi, bodybuilders och misogyna kulturmän – med ett intresse för människor i marginalen som röd tråd. Många av hans böcker handlar om olika former av giftig maskulinitet: han tycker att män som mår dåligt och gör dåliga saker är en "outtömlig källa" att skriva om.

I serieromanen "Smålands mörker" visade Bromander hur högerextrema åsikter långsamt får fäste i en man. I den nya boken undersöker han också radikaliseringens olika mekanismer, men i en grupp där männen hetsar varandra mot en tydlig gräns.

– Vad som uppstår i gruppen av beroendeförhållanden och makthierarkier var jättespännande att undersöka.

Egentligen var det också för att fly samtiden som Henrik Bromander ville skriva om 70-talet, men han upptäckte flera paralleller till dagens samhälle. Han såg samma besatthet av terrorism, med paranoia och krav på kraftigare åtgärder och mer övervakning. Det var också på 70-talet som den svenska samförståndsandan började krackelera – en spricka som med tiden har fördjupats allt mer.

– Konspirationsteorierna och något slags paranoia har gått varvet runt med allt vaccinmotstånd och misstron mot myndigheter som i stora grupper är total. Den känns helt oöverbryggbar och det är ett jättestort demokratiproblem.

En ödesfråga

Ett annat demokratiproblem är just högerextremismen, som enligt Henrik Bromander har blivit en ödesfråga för vår tid. Egentligen tror han att det svenska civilsamhället behöver en större beredskap för ett antidemokratiskt maktövertagande.

– Det finns ganska obehagliga stråk i samtiden kring våld, kopplat till fascistiska idéer. Det skulle kunna gå ganska snabbt, helt plötsligt står vi inför en utveckling som är svår att värja sig emot, säger han.

Men trots att Henrik Bromander är politiskt intresserad, med en socialistisk samhällsanalys i botten, vill han undvika politiska pekpinnar. Tvärtom vill han att böckerna ska fungera också för dem som räknar honom som en politisk motståndare.

Själv försöker han identifiera sig även med de högerextrema i boken. Han gillar också att läsa författare som står extremt långt politiskt ifrån honom.

– I dag är ju samtidsandan att sätta likhetstecken mellan författarna och verket. Det finns en rädsla hos folk att gå utanför sin trygga bubbla och man vill ha något slags godkänd stämpel på dem man läser, säger han, och tycker att problemet är stort inom vänsterrörelsen. Men han tror också att det finns personer med SD-sympatier som skulle undvika att läsa honom om de visste att han var vänster.

– Men det tycker jag är synd. Jag hade gärna läst en bok av en SD-författare om den var bra.