Han har precis avklarat besök i Moskva, Kina (för femtiofemte gången på 15 år), samt gjort föreläsningar i entreprenörskap i Malmö och Göteborg.
– Det låter mycket, men jag är soft och stressar inte, försäkrar han medan han väntar på en taxi.
Långt från ”Stilla natt”
På fredag kväll är det premiär på Pite havsbad. Med sig har han samma band som är grunden i ”Rhapsody in rock”, sitt musikerkollektiv, som han kallar det.
– Trummisen har jag spelat med i 22 år. Då kan man improvisera och ändra låtar för att få det att lyfta. Jag är inte förtjust i när det blir stereotypt. Det här är ett gäng glada musikanter som vill underhålla på plats, säger Robert Wells.
Han menar att hans julshow är en av få som verkligen spelar julmusik.
– Det är så långt från ”Stilla natt” du kan tänka dig. Mycket rock ’n’ roll och jazz. Vi har lite skämtsamt döpt den till ”Rhapsody in snow”. Ramarna är klara, men det finns mycket fria ytor. Varje kväll ska kännas unik.
Julafton i vården
Showen innehåller bland annat Robert Wells egen favorit ”Run, run Rudolph” (”bästa boogiellåten över huvudtaget”). Att både blåsare och sjungande trion The Vocalettes (där Wells fru Maria ingår) är med på scenen ger många möjligheter. Showen har tagit intryck av amerikanska julshower och visst kan det bli något nummer i Andrews sisters-anda.
Dan före dopparedan gör han uppesittarkväll i tv med Ingvar Oldsberg. Själva julafton hoppas han kunna fira i Säffle i Värmland, där hans fru har sina rötter.
– Vi har haft en tradition i 15 år, att spela på sjukhus och ålderdomshem. Då tar man tomtedräkt och sätter ett elpiano på en serveringsvagn och drar runt. Vi börjar klockan sju på julaftons morgon. Det är inte jobbigt på något sätt och gaget är risgrynsgröt (skratt).
Kärt förhållande
Robert Wells har inte spelat i Piteå på 15 år och ser fram emot att vara tillbaka.
– Jag har ett kärt förhållande till Pite havsbad. Både 1999 och 2000 låg vi där och repade, när vi hade ”Rhapsody in rock” på Furunäset. För 30 år sedan lirade jag på havsbadet med Jerry Williams. Det här blir mycket kul.
En annan sak han har ett bra förhållande till är Piteås nationalrätt.
– Jag hoppas att jag får äta palt minst en gång, säger han entusiastiskt.
Han brukar ha paltfest med en kompis på västkusten på somrarna, avslöjar han, och då han inte är särskilt förtjust i alkohol dukades i stället en paltmiddag upp för honom i en vinkällare vid ett tillfälle.
– Det var på Statt i Luleå. De trodde inte att det var sant att en stockholmare gillar palt, men det är jättegott.
– Jag åt palt för första gången när jag var uppe med Charlie Norman i början på 90-talet. Men, men, det måste gå minst sex timmar innan giget, annars kommer koman brutalt (skratt)!