FESTIVAL-EXTRA
- Vi tar en paus. Häng den bara där.Siw Malmkvist, nyss hemkommen från framträdande i München, står och sträcker lakan, men gör avbrott när PT ringer upp på sommarstället i närheten av Sveriges Textilmekka.
Trivdes i Umeå
Artikelförfattaren försöker förgäves få fram ögonblicket när hon kände att hon ville bli artist. Utbudet på radio - för radio var vad man hade - var en timmes grammofonmusik på eftermiddagen, men musiken fanns naturligt i familjen hemma i Landskrona.
- Någon gång i tonåren hyrde vi en grammofon som man fick veva. Musik hörde jag inte så mycket på, men mina systrar sjöng "Rum & Coca-cola" och schlagers som de hade hört och som jag lärde mig. Jag hade inte en jävla idol. Jag visste inte vad det var, säger hon och skrattar gott.
Ändå fick hon bli en idol för så många. På Metronome-etiketten var hon en produktiv artist under många år i nära samarbete med legendariske producenten Anders Burman och hitsen kom i strida strömmar. Siw Malmkvist hade börjat nosa på artistkarriären när hon blev kär, flyttade till Umeå och fick jobb på kontoret i den lokala Volvohallen. Hon trivdes jättebra i Umeå och artistkarriären blev under en period en trevlig hobby. Med löfte om en egen lägenhet i Stockholm lyckades skivbolaget locka henne tillbaka. I samma veva tog karriären fart på allvar.
Hur kom det sig att du slog igenom i Tyskland?
- Ja, du kan inte fatta. Det var bra låtar, som slog. Jag var okomplicerad och glad. Inte så högaktningsfull som tyska artister var på den tiden. Det var styvt och stelt och så var definitivt inte jag.
- Jag har lyssnat på min första skiva och det är jättebra tyska. Jag är förvånad. Jag förstod inte alls vad jag sjöng, säger artisten som i dag pratar tyska med sin publik.
Helst ballader
I gränslandet mellan 60- och 70-tal släpptes ett par mer betänksamma skivor med bland annat Burt Bacharach-översättningar. Undertecknad för "Underbara Siw" på tal och artisten suckar andäktigt.
- Åhh, den tycker jag om. "Kommer du ihåg" är en av mina bästa inspelningar, säger hon och det är tydligt hur mycket hon tycker om den här skivan som belönades med en grammis, men ändå känns förbisedd.
Här kommer en bekännelse.
- Om jag skulle få bestämma själv så hade jag bara sjungit ballader. Anders Burman visste att jag skulle ha käcka låtar med drag i.
Skivutgivningarna avtog på 70-talet. Hon säger krasst konstaterande att hon nog helt enkelt hade "sålt färdigt". Här tog en annan karriär över, den i revyer och på teatrar.
- Då kom jag hem från Tyskland. Jag var så less att stå och sjunga playback. Jag fick ett anbud från Kar De Mumma. Klart att jag tackade ja.
Du kastade dig i en ny famn av erfarenheter?
- Det kan man säga. Jag lyssnade och tittade väldigt mycket på Stig Järrel och de andra när de jobbade. Jag fattar inte hur jag vågade göra både monologer och ensemblespel. Egentligen hade jag smådåligt självförtroende. Jag lärde mig mer och mer för varje gång. Att prata på scen mellan numren var jag livrädd för, men idag ... Fan, jag pratar mest (skratt).
"Töntiga hits"
Idag är hon fortfarande firad stjärna i Tyskland och på hemmaplan folkkär som få andra artister. Hon kan blicka tillbaka på ett imponerande cv. Skivsuccéer och turnéer i mängder, revyer och musikaler, reprogramledaruppdrag, roller i film och på tv, duetter med Lee Hazlewood, ett flertal melodifestivaler, lagledare i "Körslaget", på Astrid Lindgrens begäran en succéartad Pippi på Folkan och hon var fadder när en ung Cornelis Vreeswijk skulle ut på sin första folkparksturné, eller "madder" som hon skojar till det.
- Min karriär har varit skitbra. Jag hade kunnat göra en ännu större succé i Tyskland om jag bara stått ut.
Men du har värnat familjen?
- Javisst, men annars blir man som många av artisterna där nere, en jädra robot. Bara jobba och tjäna pengar, nä tack! Egentligen skulle jag ha värnat den andra delen ännu mer. Jag frågar mina barn ibland och de kan inte komma ihåg att jag varit borta så mycket.
Vad betyder det för dig att du blivit så folkkär?
- Det är härligt. Jag har sluppit få ett slag på käften. De flesta har kommit och kramat en och tackat. Det händer var och var annan dag. "Tack för allt du gett" och jag tänker "vad fan har jag gett". De är så rara och gulliga.
Hur är relationen till dina gamla hits?
- Den är bra, men det har funnits perioder när jag skämts för vissa låtar och tyckt att de har varit "corny". Jag hade inte sjungit "Tunna skivor" på länge. Plötsligt på en spelning var det en kille i tonåren som ropade efter "Tunna skivor". Hans mormor hade skivan, sa han. Det blev en vändpunkt. Folk gillar den verkligen. Mer än jag, egentligen.
Hur många jobb gör du idag?
- Jag tycker att jag gör rätt så mycket. Jag har varit lång tid i Tyskland och farit fram och tillbaka. Nu är jag lite mätt. Jag vill göra lite färre jobb. Det ska vara mysigt och speciellt. Jag jobbar inte för att jobba.
Kommissarien ett fan
Fritiden har hon inga problem med att fylla. Hon leker gärna med sin dator och på landet älskar hon att gå ut och titta på fåglar. Hon pratar lyriskt om flugsnappare och svalor. Korsordslösning är ett annat intresse och därtill är hon en riktig bokmal och rabblar titlar av Roslund och Hellström som den värsta kalenderbitare.
- "Flickan under gatan" läser jag nu. Otroligt bra. Du vet kommissarien, som heter Grens, han är Siw Malmkvist-fan och spelar låtarna om och om igen på sitt kontor. Gud, vad roligt. Jag blev jätteöverraskad.
Annars målar hon gärna.
- Tyvärr har jag valt akvarell. Det är det svåraste. Det kan vara natur, stilleben och allt möjligt. En dag ställde jag upp mina gympadojor på bordet och målade av dem. Den blev omtyckt.
Hon minns tydligt ett framträdande på Sikfors festplats i början av karriären.
Drogs omkull i Sikfors
- Det var en kille som var så fan-aktig att han kom för nära, drog tag i mina ben och jag ramlade baklänges och slog huvudet i trumman. Man blev nästan rädd.
Det var en välkänd festplats.
- Ja, många sa Fyllfors. Det var ofta på midsommar man var där. 15 000 personer i publiken. De vajade som ett sädesfält. Det var alldeles ljust utomhus. Det var nog det året jag hade musiker från England. De tyckte att det var exotiskt!
- Det var så mycket folk och så mycket brännvin.
Apropå brännvin. Hur var turnélivet på den tiden? Mycket sprit och sena nätter?
- Jag har aldrig riktigt varit med på den vägen. Jag drack aldrig. Inte idag heller. Det är så lite att det är försumbart, men det var mycket dricka bland musiker på 50- och 60-talet. Till och med att arrangörerna bjöd innan spelningarna. Så är det verkligen inte nu.
Lovar vara tuff
På Piteå dansar och ler har hon inte uppträtt sedan 1990 och egentligen hade hon tackat nej till årets framträdande, men sedan kom hennes kapellmästare Benneth Fagerlund på att hon hade tackat ja. Ett fräckt drag, säger hon och skrattar igen.
- Det är roligt att folk ska sjunga mina låtar. Jag är en sån mes när jag sitter i jury. Jag kan inte säga att någon inte platsar. Den här gången ska jag vara tuff!