Det är något ruttet i staten USA, är en tanke som återkommer allt oftare ju längre jag läser i "Ni har klockorna - vi har tiden". Att parafrasera Shakespeares Hamlet kan kanske verka malplacerat, men när jag lagt igen Lennart Pehrsons 362-sidiga essä-bok hittar jag inget mer passande.
Stora delar av boken är en repetition av vad som hänt politiskt i USA i efterdyningarna till Al-Qaidas terrorangrepp den 11 september 2001. Och det ligger väl i sakens natur när tio år ska försöka summeras, men jag hade gärna sett mindre av "detta har hänt-text" av mainstream-typ, och mer av analyserande om varför, hur och varthän. Även om det sistnämnda också finns med, fast egentligen först efter 139 sidor och kapitlet American Gestapo.
Nu ska dock sägas, att har man blundat eller på grund av andra orsaker inte hållit sig någorlunda uppdaterad kring USA och världen efter terroratackerna, är Pehrsons alster en väl så god sammanfattning att läsa.
"Ni har klockorna - vi har tiden" (Afghanskt uttryck), är som mest intressant när det mer renodlat beskriver vad som hänt och händer inrikespolitiskt i USA, även om det förstås också är en sorts spegel av världen utanför. Här handlar det om hur "frihetens stamort på jorden" alltmer blir en rädd stor liten supermakt, som spenderar 43 procent av världens totala militära utgifter i ett krig utan slut, "kriget mot terrorismen". Och att priset inte bara betalas av folken i Irak och Afghanistan, utan kanske på än fler plan av den egna USA-medborgaren.
Demokratin är en tunn fernissa, och vad gör man inte när nationen med presidenten i spetsen kräver uppoffring och extraordinära insatser. Då förstår den gode medborgaren behovet av Patriot Act och andra inskränkningar av de helig-förklarade medborgerliga rättigheterna. Och, förstås, att tortyr tyvärr ibland måste till för att få fram för nationen viktig information etcetera, etcetera, listan är lång.
Men för att förstå behovet av skendränkningrar och annan tortyr måste fienden först demoniseras bortom varje mänsklig rätt. Det är skrämmande läsning av hur makten gör för att skapa samtycke, för att citera Noam Chomsky.
Lennart Pehrson skildrar tonsäkert hur språkbruket förändrats och hur de heliga korna allteftersom slaktats i USA. Men också hur det som började med George W Bush och hans skjutgalna neo-cons, till mångas besvikelse fortsatt under fredspristagen Barack Obamas ledning, roligt rubricerat i kapitlet Ny circus, samma clown.
Amerikas förenta stater är fortfarande världens rikaste land, och med BNP-mått mätt fortfarande dubbelt så rikt som det för USA-medborgaren alltmer hotfulla Kina. Men det är en nation, en stat, alltmer på dekis med en ekonomi till två tredje-delar byggd på privat konsumtion och, vilket är viktigt, på lån. Man har år efter år levt över sina tillgångar, i en sorts siamesisk relation med framför allt Kina som köpt amerikanska statspapper. USA har många år levt i en sorts illusion, som kraschade hösten 2008.
Och med en dominerande ekonomisk ideologi där hämningslös rikedom för ett fåtal ansågs gynna även de sämre ställde. Bush var för övrigt den förste presidenten som i krigstid sänkte skatterna för landets rikaste klick!
Det är som sagt något ruttet i staten USA. Det visar inte minst hur självbilden kontra verkligheten allt oftare krockar, även på basplan.
Det är i och för sig en gammal sjuka som bottnar i messianskt tänkande som inte så sällan formulerats i politiken "send the marines" till när och fjärran.
Till den sjukan ska nu läggas till politiskt proklamerade misstankar mot invandrande människor till invandrarlandet USA. Och en alltmer urholkad demokrati där ändamålen snart helgar varje brott mot konstitutionen, plus oförmåga eller ovilja att se bortom politiskt käbbel för att lösa landets mest brådskande problem.
Kapitlet Katriankatastrofen blottlägger eftersatt infrastruktur är ett av bokens bästa och mest talande kring tillståndet nationen i "the land of the free".
Usama bin ladin må vara död och borta. Lennart Pehrson visar hur en seger kan blottlägga betydligt djupare problem.