Videon är inte längre tillgänglig
Rottweilerkillen Baloo är sällskapssjukt välkomnande medan matte ställer fram kaffe och banankaka i köket hemma i Blåsmark. Till Piteå återvände Monica Bäckman Wande efter 20 år i Stockholm. I dag jobbar hon på ett flyktingboende i Hortlax.
Hon har precis kommit hem från inspirerande dagar på bokmässan där förlaget har visat provexemplar och sålt ”Mitt i” som kommande bok.
– Det var så spännande att mina böcker som var där försvann. Jag fick lämna in nya.
Hon har knutit kontakter och fått nya infallsvinklar och idéer under dagarna i Göteborg.
– Jag vill skriva mer, men tror inte att det blir dikter. Jag saknar nämligen en genre. Nu generaliserar jag grovt, men när man tittar på kvinnliga författare så är det noveller, hälsa eller deckare. Vill man ha något annat finns det nästan inte. Där kan jag känna att om en tjej i nian är utsatt för någonting – som inte är sexuella trakasserier eller har med feminism att göra – så finns det inga böcker. Det ska vara så dramatiskt om man skriver om tjejer. Det kan inte vara en vanlig tjej mitt i någonting. Det är killarna som är där.
– Det behöver inte vara någon som tafsar på dig för att det ska vara en konflikt. Tjejer slåss också, de är taskiga och grupperar sig.
– Det är som om det måste vara så mycket för att det ska vara värt att skriva om tjejer. Jag kan ha missat en hel genre. Jag hittar den inte.
Vad skulle en bok kunna handla om?
– En vanlig tjej med de vanliga konflikterna. De små problemen som är jättestora. Även bland vuxna kvinnor.
– En modern Moa Martinsson (gapskratt).
En hel del på mässan handlade om dyslexi. Hon vet vilken kamp det är, men först när hon som vuxen gick folkhögskola på Långholmen fick hon ett kvitto på att hon inte var ”slarvig”.
– Man har svårt för att stava, men man kan avkoda på sitt eget sätt.
Har du haft svårt med orden under uppväxten?
– Inte farligt. Jag har gjort bokstäver som kan vara både b och d. Ett litet g kan vara ett j.
Ett sätt att mörka?
– Ja, det har varit en strategi. Det började väl medvetet, sedan blev det ett sätt att ta sig fram. Många har tyckt att det har varit jobbigt att prata inför klassen. Det har jag aldrig förstått. Då har jag ju sluppit skriva på tavlan.
Monica Bäckman Wande har inte tyckt att det har varit ett stort problem, mest konstigt att folk hakar upp sig på småsaker.
– En vinst med att ha läs- och skrivsvårigheter är att om jag inte kan stava till det här ordet så måste jag hitta synonymer. Man får brett ordförråd.
Att läsa i kamraters tempo kunde kännas problematiskt.
– Det var först när man slutade skolan och fick läsa det man själv ville i sin egen takt som jag kände att ”jag kan ju”. Det blev en kick, så jag har läst många böcker.
På Långholmen vågade hon för första gången läsa högt, ta orden i sin mun. Där kom också de första dikterna.
– Jag skriver när jag mår bra. Det kanske skiljer ut mig. Jag kan skriva om när det var jobbigt eller om en tråkig historia, men inte om jag inte mår bra. Jag vill vara klar med processen, då kan jag skriva om den.
Om hon skrivit när hon mår sämre har det inte blivit bra.
– Det blir många skräpord, utfyllnad. Jag är ganska vilsen när jag mår dåligt. Ordbajs är jag inte mycket för. Det ska ge mig någonting när jag går tillbaka och läser.
Poesin berör allt från politik till betraktande av andra människor. Är det mörkt finns det oftast ett hopp med i bilden.
– Jag tycker inte om när det blir tungt. Jag vill ha någonting man blir glad av. Jag vill inte bjuda på någonting som bara tynger.
Monica Bäckman Wande ser sig som en igångsättare, snarare än en slutförare.
– Jag tycker om det korta formatet. Det här vill jag säga och sedan behöver jag inte smycka ut det. Uthållighet är inte min starka sida.
”Mitt i” heter boken.
– Jag tänker att var vi än är så står vi mitt i. Mitt i går inte att komma ifrån.
– Sedan tror jag att man skulle vara sjuk om man alltid lyckades med det här med att ”ta vara på dagen, var mitt i”, då blir man ingen snäll människa (skratt) och behöver inte stå för någonting heller. Man ska vara mitt i, men försöka förstå ansvaret i det.
”Mitt i” känns som en revansch mot alla som tror att det inte går och dem som skrattat i skolan när hon läst högt.
– Gör någonting ni också, säger hon och skrattar gott.