Winslet har total kontroll och precision

I "The reader" har vi fått ett nytt, episkt vuxendrama med den stillsamt allvarliga grundtonen hos, säg, "Timmarna" (samma regissör) och "Den engelske patienten" (samma manliga huvudroll). En vacker, långsam berättelse med tyngd och pondus, en film som uppskattas av Oscars-juryn (en vinst, fem nomineringar) betydligt mer än Pirate Bay-publiken.

Vi befinner oss i tyska Neustadt på 1950-talet. Tonåringen Michael inleder en affär med den betydligt äldre Hanna, en kvinna med många hemligheter. Eller rättare sagt två. Michael kommer aldrig att förstå henne. Men han kommer heller aldrig, under hela sitt liv, att glömma henne. Denna typ av gåtfull kvinna blir lätt filmkliché, men Kate Winslet gestaltar Hanna med total kontroll och precision.
"The reader" tar många tunga ämnen - krig, skuld, samvete, moral, kärlek - i sin korg. Mot slutet känns den aningen överlastad, men den välter aldrig.

Invändningarna ligger på två andra plan. Det där med att låta engelsktalande aktörer gestalta tyskar med hjälp av tysk brytning - borde det inte ha dött samtidigt med Humphrey Bogart, alltså i januari 1957? Inte bara att det känns helt meningslöst, det gör dessutom de medverkande till sämre skådespelare.
Och så den svulstiga, tillrättalagda, ständigt närvarande filmmusiken; som att få en oönskad hårbottenmassage med ljummen pizzafyllning.