Betyg: ++
Den franske regissören Luc Besson har ägnat det senaste decenniet åt att filmatisera sin egna barnböcker om pojken Arthur och hans vänner minimojerna, ett slags pyttiga sagoväsen som lever under jord.
Den tredje (och utlovat sista) delen i filmserien har fått titeln "Arthur och de två världarna", och tar vid där tvåan "Arthur och Maltazard" slutade. Minimojernas onde ärkefiende Maltazard har lämnat underjorden och går loss på människornas värld med sina magiska krafter. Arthur och hans minimojvänner måste använda all sin list för att stoppa hans framfart.
Någonstans i slutet av 90-talet var Luc Besson en av mina favoritregissörer. Han hade fått sitt stora genombrott med det sagolikt vackra dykardramat "Det stora blå" och gjort människa av en yrkesmördare (och upptäckt Natalie Portman) med "Léon". Det toppade han med den (i mina 20-åriga ögon) ultimata framtidsfilmen: "Det femte elementet", med Milla Jovovich som utomjordisk världsfrälsare och Gary Oldman som rymdmafioso.
I dag har hans stjärna dalat betydligt, efter magplask som "Jeanne D’Arc", "Taxi" och "Bandidas", och på ett sorgligt vis lyckas "Arthur och de två världarna" sätta fingret på det paradoxala i Bessons filmgärning. Filmen är både visuellt påhittig och sövande krånglig, både äppelkäckt 50-talsidyllisk och våldsam i överkant - som en snitslad bana visar den en regissörs färd från genialitet till obegriplighet.