Mig äger ingen
Betyg: PPPPP
Mikael Persbrandt gör enligt honom själv sitt livs roll som pappa till Lisa i filmen ”Mig äger ingen”. En självinsikt helt i överensstämmelse med hans gestaltning av den alkoholiserade härdarmästaren som gör sitt bästa för att vara en okej ensamstående förälder. Intensiv och återhållen på samma gång, precis som en knuten näve i en arbetares byxficka kan vara. Eller som en gränslös och outsagd kärlek som får sina törnar av livet men ändå stannar kvar för alltid.
Tack vare denna rollprestation och det samspel som uppstår mellan Mikael Persbrandt och framför allt de båda yngsta skådespelarna, blir pappans känslomässiga perspektiv mera synligt än i boken. I den är å andra sidan den fysiska vådan av att utsätta sin kropp för hårt arbete tydligare.
En jämförelse med journalisten och historikern Åsa Linderborgs självbiografi ”Mig äger ingen”, litterärt uppbyggd som en roman, är förstås oundviklig – som alltid om man läst boken innan man sett filmen. Författaren själv har kritiserat filmens handling och stämning negativt, eftersom hon inte tycker att hon känner igen sig.
Det förstår jag. Inte enbart för att vissa scener är borttagna och andra tillagda, utan också för att staden Västerås, som är som en tredje huvudkaraktär i boken, inte ens nämns vid namn i filmen.
I motsats till Åsa Linderborg tycker jag (till min egen förvåning eftersom bra böcker alltid brukar vara bättre än filmerna som bygger på dem) att allt det där gynnar filmens dramaturgi. För mig är det som om någon fyllt i det jag funnit mellan raderna, samtidigt är allt viktigt som faktiskt står i texten med.
Kjell-Åke Andersson har därmed inte bara lyckats med sin tolkning av kärleken ur barnets perspektiv, utan också av klasskillnader på olika plan och om Sveriges utveckling från 1970-talet fram till millennieskiftet. Miljöerna från zon i Piteå och SSAB i Luleå tjänar syftet lika väl som ett miljonprogram och en smältugn någon annanstans troligen skulle ha gjort. Det gör skildringen allmängiltig, åtminstone för biopublik som tillhör eller har tillhört arbetarklassen och sällan annars brukar känna igen sig i filmer.
För mig, som ser bostadsområdet från mitt arbetsrum och som gjort många arbetsplatsreportage från stålverket, framkallar igenkänningsfaktorn en närmast euforisk bekräftelse under filmens gång. På att jag, dotter till en skötsam gruvarbetare och ett ännu skötsammare sjukvårdsbiträde, ingår i ett större sammanhang av vardaglig klasskamp än jag vanligtvis tänker på – och att jag har all anledning att vara stolt över det.
De urkassa förutsättningarna i Hasses och Lisas tillvaro till trots, älskar de varandra mer än vad som går att säga. Barnets kärlek till sin pappa, så helt utan reservationer och villkor, är vad filmen fokuserar på. Det är de två mot hela världen och det är både vackert och hemskt.
Därför blir alkoholens grepp och den allt vuxnare flickans avståndstagande desto smärtsammare så här i visualiserad form. Slutscenen är i min smak och då förstår många att den i alla fall inte visar pappans begravning, eftersom olyckliga slut inte är min grej. Ändå gråter jag inombords när jag lämnar salongen.
Efteråt konstaterar jag att filmen står för sig själv och att det kvittar om man läst boken eller ej när man ser den. Vilket betyder att det är en mycket bra film, med enastående prestationer, där ingenting känns onödigt. Personkemin mellan rollinnehavarna är genomgående en stor tillgång, fotot är så snyggt att det hamnar överst på vilken filmtopp som helst, och miljöerna från de olika decennierna är genomtänkta in i minsta detalj.