När filmbolaget Pixar häromåret gav ut en box med alla sina kortfilmer kunde man tydligt se hur den digitalt animerade filmen har utvecklats. I den allra första filmen, "The adventures of André and Wally B" (1984), studsar en clownliknande figur med klotrunt huvud fram genom en skogsglänta i grälla färger. Tjugo år senare är både karaktärer och miljöer perfekt utmejslade och känsligt färgsatta i den lilla sci fi-pärlan "Lifted" (2006).
Konkurrenten Dreamworks har följt Pixars utveckling hack i häl, och företagets senaste alster "Kung fu panda 2" är en uppvisning i 2000-talstjusig 3D-animation. Det är solstrålar som silar ned mellan bladverk och fyrverkerier som färgar natthimlen i lila och orange; blomblad som singlar från skira körsbärsträd och hisnande vyer av snötäckta bergstoppar.
Men framför allt är det action - massvis med action. Det sparkas och kastas och slungas tvärs över filmduken i hetsiga sekvenser som avlöser varandra. Andningspauserna är lika korta som reklamavbrotten i en hockeymatch, men man försöker ändå klämma in både eftertanke och livsvisdomar.
I den första filmen upptäckte den klumpiga pandan Po att han i själva verket var den mytomspunnen kung fu-mästaren Drakkrigaren. I del två hotas landet av en makthungrig påfågelprins, samtidigt som Po börjar fundera på varför han är en panda medan hans pappa är en gås. Är han adopterad, månne?
Det är som sagt en snygg film med oklanderlig animation, men mitt i all action känns den lite tom. Det är nästan - men bara nästan - så att man längtar tillbaka till det fula och skeva i den digitala barndomen.