Tar inte barnen på allvar

3D-glasögon och animerade ugglor. Man känner sig lite löjlig, men det går över fort. "Legenden om ugglornas rike" är hissnande. Rent visuellt.
Ofta står 3D-tekniken i vägen för en genomtänkt gestaltning, men i en historia som till stor del bygger på flygscener mellan fajtande fantasyugglor tillför tekniken mer än en dimension. Ugglornas äventyr är ofta spännande, någon gång riktigt otäckt.
En smula otäckt är också det budskap filmen förmedlar. Trots att "Legenden om ugglornas rike" uppvisar fler likheter med "Harry Potter" än traditionella fabler bär den på en genretypisk sensmoral. Här lär man sig att familjen är viktigast, att man ska följa sina drömmar och att de starka måste hjälpa de svaga.
Gott så, även om tematiken känns igen från snart sagt alla amerikanska barnfilmer. Värre är filmens behandling av ont och gott. Ingenstans förklaras bakgrunden till skurkugglornas illdåd. Deras ambition är världsherravälde och de predikar den starkes rätt. De goda ugglornas respons?
Att slå ihjäl skurkarna.

Det här är en film som tar ny teknik på allvar. Den tar global biljettförsäljning på allvar och om man vill vara snäll kan man påstå att den tar bildberättande på allvar. Det är inte en film som tar barn på allvar.
Jag har hört sjuåringar upprepa "varför" in absurdum. I "Legenden om ugglornas rike" saknas frågan helt.