Stundtals ganska kuslig

Betyg: ++
Det är 26 år sedan Wes Cravens blodiga b-rulle blötte byxorna på en halv filmvärld. Den största chocken fick sannolikt filmbolaget. Lågbudgetfilmen "Terror på Elm Street" spelade in pengarna på en vecka och blev en global tonårshit. Fram till 1991 rann det stadigt över biostolarna och uppföljarna kom med en klockas regelbundenhet. Själv var jag fem när det började, men trots att jag inte fick se filmerna var Freddy Kruegers brända ansikte och mardrömsklor en skräckens konstant i min barndomsvärld. Med nedärvd panik stålsätter jag mig för nyinspelningen av splatterklassikern.

Upplägget bäddar för nagelbitande spänning. Vem har inte haft mardrömmar, vem har inte försökt hålla sig vaken när tröttheten kommer smygande. Somnar man på Elm Street är man i Freddys värld och han är bara intresserad av två saker: extremt blodigt underhållningsvåld och dåliga one-liners.
Eller, så brukade det se ut. När Samuel Bayer gör debut som långfilmsregissör har Freddy fått en tredje hobby. Han gillar barn, på det dåliga sättet.
Gissningsvis är det ett försök att ge storyn en psykologisk botten, men greppet är tämligen överflödigt.
Freddy Krueger är ett monster och det är allt man behöver veta. Spänningen ligger inte i varför - utan när - han ska slå till.

När det gäller Samuel Bayers "Elm Street" är svaret omedelbart. Freddy dyker upp redan i filmens öppningsscen där "Twilight"-hunken Kellan Lutz stryker med på ett synnerligen oaptitligt sätt.
Sen kommer turen till resten av high school-gänget. Katie Cassidy från "Melrose Place", Kyle Gallner från "CSI" (stort plus för hans Joy Division-t-shirt) och Rooney Mara från "Cityakuten" - alla har de haft samma mardrömmar och Freddys jakt på kidsen är stundtals ganska kuslig.
Men betoningen ligger på stundtals. Filmen hade vunnit på att monstret tagit det lite lugnare. Visserligen hoppas det frekvent i biostolarna men den riktiga paniken vill inte infinna sig. Bra skräck bygger på mystik, en kuslig stämning som långsamt stiger tills trycket blir olidligt. I alternativet, renodlad splatter, kan resultatet bli hysteriskt roligt.
Nya "Terror på Elm Street" landar mitt emellan.