Strukturlösa klipp och fantastiska sånger

Tjejerna bredvid mig i biosalongen håller varandras händer. Den ena har paljettbeströdd topp, den andra svart hatt. De brister ut i spontana applåder och jubelrop minst ett dussintal gånger under de knappa två timmar "This is it" pågår.
Det är svårt att inte smittas av deras oerhörda engagemang, men jag håller mig försiktigt på min kant och kan inte sluta tänka: vad i all världen är det här?

Jag famlar, bildligt talat, efter någon sorts manual där det står svart på vitt i vilket fack jag ska stoppa "This is it".
Är det en dokumentär, producerad i iver bara några månader efter Michael Jacksons död, i syfte att belysa människan och myten Jackson? Knappast.
Är det ett hopplock av filmmaterial som fanns till hands efter den ödesdigra dagen i slutet av juni i år? Snarare så.
"This is it" är tillägnad fansen, och bjuder dem unika klipp av repetitionerna inför vad som skulle bli Michael Jacksons sista kraftprov, de 50 konserterna i London.

Så långt bra. Värdet av att få se Jackson, även om det säkert kan diskuteras om hans goda vigör på duken är helt sanningsenlig, under de sista veckorna i livet förstår till och med jag. Och "This is it" lär bli en succé, bland fansen.
Men som dokumentär betraktat, och jag tycker mig förstå utifrån glimtar där en gnatig, tjatig och lite sur Jackson får ta plats, att Kenny Ortega gör vissa anspråk på att göra en dokumentär, är "This is it" riktigt dålig.
Det här är klipp, klipp och åter klipp. Utan struktur och utan story. Men med en massa fantastiska sånger.
När ljuset i salongen tänds gråter tjejerna bredvid mig stilla.