Det började med en tvivelaktig idé - att förvandla en åkattraktion på nöjesparken Disneyworld till långfilm. Men när den första "Pirates of the Caribbean"-filmen hade premiär 2003 blev den en enorm succé, som till och med fick de suraste filmkritiker att ryckas med. Det var ett piggt, gammaldags
matinéäventyr som inte tog sig på så stort allvar, och Johnny Depp bjöd på storstilad galenskap i rollen som piratkaptenen Jack Sparrow.
Nu är han inne på fjärde varvet, och den ursprungliga charmen har bleknat betydligt. Motspelarna Keira Knightley och Orlando Bloom har hängt av sig musköterna och ersatts av en trumpen Penélope Cruz och
Ian McShane som den fruktade piraten Svartskägg. Det är en trött och seg film som aldrig verkar ta slut. Det känns som att till och med filmbolaget är en smula generat över att man fortfarande håller på.
På en punkt är film nummer fyra betydligt bättre än tvåan och trean - den har en rak och enkel handling. Efter två filmer fulla av obegripligheter och hallucinatoriska stickspår känns det skönt att serveras en lite stramare historia, om jakten på den legendariska ungdomens källa. Där ställs spanjorer och engelsmän mot Svartskägg och hans anhang - med Jack Sparrow inklämd i mitten.
Och det är just i fascinationen för Depps skruvade rollfigur som filmen tappar mest fart. Det finns en övertro på Jack Sparrows attraktionskraft som gör att filmskaparna tar långa pauser i berättelsen för att han ska få fullt spelrum för sitt pladder och sina snubbelkonster. Det är en otjänst som förvandlar den en gång så oemotståndlige piraten till en tröttsam papegoja.