Åtta år efter biopremiär är "Love actually" en julfilmsklassiker, lika självklar i december som barrande granar och otåliga barn. Berättelsen om en samling disparata Londonbor som brottas med kärleksbekymmer i juletid ger identifikationsmöjligheter för alla från mellanstadiebarn till statsministrar.
Och Hollywood vore inte Hollywood om man inte försökte kopiera succén. Förra året kom "Valentine’s day", en romantisk komedi som utspelar sig under Alla hjärtans dag i Los Angeles. I likhet med "Love actually" fick vi följa ett stort persongalleri och långsamt upptäcka deras mer eller mindre trassliga band till varandra.
I uppföljaren "New year’s day" är handlingen förflyttad till New York på nyårsafton, där festfixare och rockstjärnor tampas med kärleken sida vid sida med kontorsslavar och sjuksköterskor. I centrum står Claire (Hilary Swank) som är ansvarig för en viktig detalj i nyårsfirandet på Times Square.
"New year’s eve" har en imponerande rollista, med allt från ärrade veteraner (De Niro) till heta nykomlingar (Lea Michele från tv-serien "Glee"). Man sitter med ett ständigt "Oj, är han/hon också med?!" som till sist blir tröttsamt. Man får aldrig vila i filmen utan ska ständigt häpna över filmskaparnas förmåga att håva in storstjärnor.
Och däri ligger problemet med hela filmen: att den är så oerhört konstruerad och ytlig. Här finns inget av "Love actuallys" charm, dess fina balans mellan sött och salt. Känslorna känns påklistrade, produktplaceringen är helt skamlös och rollfigurernas kläder styr handlingen mer än deras repliker.
Det som "New year’s eve" (i likhet med "Valentine’s day") gör bra är överraskningsmomenten. Ofta tar de parallella historierna oväntade vändningar, personer paras ihop på ett sätt som man inte väntar sig. Men den som vill ha något mer än ett par aha-upplevelser och romantik med konstgjorda tillsatser ska välja något annat - kanske ännu ett varv med "Love actually". Du lär inte behöva zappa särskilt länge innan du hittar den.