Sätt mig framför vilken 3D-film som helst och jag blir överförtjust. Förvandlas till en liten tant med kittel i magen som tycker att det "hisnar". Jag är hundra år och jag älskar det - what to do. "Super 8" är ingen 3D-film, men en av sommarens stora filmsnackisar - och hisnande.
Det är sent 70-tal i en gäspig amerikansk mellanstad där några vänner i nedre tonåren lägger ned själ och hjärta i skapandet av en zombiefilm (sitt kvar under eftertexterna, annars missar du den) i, just det, super 8-format. Barnen bevittnar av en slump en lika delar dramatisk som förbryllande tågolycka, som vänder upp och ned på livet för alla i det sömniga samhället. De vuxna gör vad de kan för att motverka de obehagliga följderna, men det är kidsen som främst lägger kraft i det farliga uppdraget att rädda staden, sig själva och alla andra från det oförklarliga som hotar någonstans därute.
Bakom "Super 8" lurar Steven Spielberg i producent-form, och filmen är i många avseenden en klassisk Spielberg. Barn tvingas axla uppdrag större än dem själva och gör det med en spielbergsk blandning av allvar och lätthet. Teamet Spielberg-Abrams hanterar den välkända formeln missförstådda monster och barn utomordentligt väl.
Och även om "Super 8" langar fram en buffé med klassiska skräckeffekter som mättar alldeles lagom, är det karaktärerna och deras relationer som är mest minnesvärda. Elle Fanning och Joel Courtney glänser i det avseendet. I skildringen av relationerna mellan pappa-son, pojke-flicka och av avsaknaden av föräldrar oavsett om de är döda eller i livet, spelar J J Abrams fullkomlig banjo med känslosträngarna.
"Super 8" är inte nyskapande, men oerhört sympatisk. Luta dig tillbaka, åk med i äventyret, och du behöver fanimig inga fåniga 3D-brillor.