Allt är smutsigt, cyniskt, hänsynslöst. Samtidigt så snyggt, så fantastiskt elegant. När Sam Riley som mördaren Pinkie kränger på sig 60-talskostym och parkas, sätter sig på en skoter och glider upp framför ett gäng mods går min estetometer i topp.
Rowan Joffes nyinspelning av Graham Greenes moderna klassiker skulle kunna ses enbart för sin smakfulla finish. Ändå är fernissan oviktig. Joffe förtätar romanens story och skapar en thrillerartad spänning, men det är inte berättelsens våldsamma vändningar som fängslar. Det som händer i Brighton händer inte på den berömda piren. Det händer under ytan.
Bakom Pinkies grymhet och dödsdrift finns en oförlöst kärlekslängtan. Bakom den trånande Roses barnsliga naivitet och obelönade uppoffringar en obruten tro.
Andrea Riseborough som sågs i hyllade "Never let me go" gör ett hästjobb i den handlingsförlamade men drivande kvinnliga huvudrollen. Sam Rileys jobb är enklare, han rör på sig. Ändå är det handlingarna han inte utför, orden han aldrig säger, som får det starkaste uttrycket. Tillsammans visar paret nästan övertydligt skillnaden mellan att göra något och att agera.
Runt Riseborough och Riley har Rowan Joffe samlat några av Storbritanniens tyngsta skådespelare. Andy Serkis är äckligare som gangstern Colleoni än någonsin som monstret Gollum. Man vill rädda livet på fifflaren Hale bara för att få se Sean Harris fladdra vidare genom ytterligare några nervösa scener. Och Helen Mirren. Som ett slagskepp går hennes Ida genom berättelsen, full av kraft och helt hjälplös inför det oundvikliga och skoningslösa skeende som rasar runt henne.
Det är styvt gjort av Andrea Riseborough att stå på benen när Helen Mirren vänder bredsidan till. Men Riseborough spelar aldrig över. Helt utan ord berättar hon om det allra viktigaste: om att våga ta emot kärlek, och om vad som händer den som vägrar.