Seg film som tar fart mot slutet

Dan Browns bok "Änglar och demoner" blev inte samma dånande-kyrkklockor-succé som "Da Vinci-koden", och det är lätt att förklara varför. Historien är mindre sannolik och betydligt mer krystad - vilket inte säger lite eftersom "Da Vinci-koden" handlar om Jesus kvinnliga lärjunge.
Samma problem behäftar förstås filmen, när det nu är premiär för stjärnan Tom Hanks och regissören Ron Howards andra tagning med symbolprofessorn Robert Langdon och hans kamp mot olika religiöst skumrask i Vatikanens korridorer.

Men det börjar bra. Här har påven just dött och kardinalerna samlats för nyval. Samtidigt, i den vetenskapliga världen, dödas en fysiker som just framställt antimateria. Det är ande mot materia, teologi mot fysik. Matchen kan börja. Tyvärr blir det i början tittaren som förlorar. De kommande 45 minuterna är bara babbel. Robert Langdon, som den träige professor han är, tittar på någon gammal kod och håller monologer av typen "upplysningens navel måste vara en uråldrig syftning på Josefskyrkan och jomenvisst, i kyrkan hittar vi en ny ledtråd med en femtusen år gammal staty som pekar vart vi ska".

Just den typen av litterära konstruktioner som kan skada böcker och döda filmer, och länge är "Änglar och demoner" som Roger Moore - snygg men inte särskilt bra. Dessutom har Tom Hanks ett sätt att knipa ihop ögonbrynen, knyta näven och väsa "Bellinis ängel!" eller "kommendör Richter!" som är en exakt kopia av Jerry Seinfeld och hans ständiga "Newman!" Det ger inte riktigt den avsedda thrillereffekten.
Har du läst boken "Änglar och demoner" är filmen meningslös. Den tillför ingenting. Ingenting. Om du inte har läst, däremot, väntar en åktur som faktiskt tar ordentlig fart efter den sega upptakten. Ron Howard lyckas successivt skruva åt greppet och öka tempot så att det mot slutet blir både gastkramande och svindlande.