Vad gör man när pengarna till pensionen har försvunnit i ett svart hål? I den brittiska filmen "Hotell Marigold" drar en grupp sextioplussare till Indien i hopp om en bekväm ålderdom till lågpris, och upptäcker att det aldrig är för sent att göra nya livsval.
Timingen för en feelgoodfilm om panka pensionärer på svenska biografer kunde knappast ha varit bättre. Dammet har inte lagt sig efter Fredrik Reinfeldts dystra besked att vi i framtiden måste jobba tills vi fyller 75, och i dagarna kom boken "Pensionsbluffen" där ekonomijournalisten Joel Dahlberg exponerar rötan i det svenska pensionssystemet (kontentan: i framtiden blir vi alla fattigpensionärer).
I filmbranschen har "Hotell Marigold" lyfts fram som ett exempel på hur det återigen satsas på film för en äldre publik, efter decennier av ungdomsfixering. När en allt större del av den potentiella biopubliken är över 60 år är det inte ekonomiskt hållbart att bara göra superhjälteaction och filmer om tonårsvampyrer.
Filmen är alltså utan tvivel relevant, och full av fantastiska skådespelare. I centrum står två "Dames" - Judi Dench som nybliven (och bloggande) änka efter dominant make och Maggie Smith som rasistisk före detta hemhjälp som reser till Indien för en billig höftoperation - flankerade av pålitliga karaktärsskådespelare som Tom Wilkinson, Bill Nighy och Celia Imrie. De tillför sina rollfigurer många fina nyanser och ger "Hotell Marigold" en jordnära värme.
Tyvärr finns det också brister i utförandet. Filmen är lite för lång och långsam, och det unga indiska kärlekspar som har slängts in i någon slags föryngringsiver ("för vems skull?" undrar man) är maniskt och tramsigt gestaltat. Dessutom finns här en hel del tröttsam exotism och stänk av brittisk kolonialtidsnostalgi.
Men för alla som lever på hoppet om en dräglig ålderdom är "Hotell Marigold" ett halmstrå (eller som titeln anger, en ringblomma) att klamra sig fast vid.