"Precious" är svår att se och svår att glömma

Ni vet de där Monty Python-gubbarna som tävlar i att ha haft den värsta barndomen? Jag är övertygad om att inte ens han som vann, han som bodde i en skokartong mitt på motorvägen och var tvungen att börja varje dag med att äta upp sig själv, hade velat byta med Precious.

Det är i Harlem 1987 och den gravt överviktiga Precious lämnar skolan, gravid med sitt andra barn. Barnets pappa är också hennes egen; han våldtar, misshandlar och förnedrar henne - men ändå är han inte familjens vidrigaste medlem. Det är mamman. En rasistisk, sadistisk parasit som inte kan öppna munnen utan att kränka sin dotter. Inte komma in i ett rum utan att begå varenda en av de sju dödssynderna. Ett klassiskt filmmonster, fantastiskt spelad av Mo’Nique som prisats flitigt för rollen.
Spelet mellan en ung, fattig, ensamstående mor och hennes plågade barn är för övrigt något av vinterns filmtema. Vi såg det i engelska "Fish tank" och ser det snart igen i svenska "Sebbe". En trilogi i vedervärdigt föräldraskap.

Självklart är det direkt plågsamt att uppleva "Precious". Filmen är svår att se, svår att glömma. Det värsta är avståndet mellan Precious drömmar - röda mattor, limousiner och egna tv-shower - och hennes verklighet - trasig asfalt, bilvrak, och föga andra tv-utsikter än att kanske någon gång fladdra förbi i bakgrunden på "Cops".