Perfekt tolkning av romanen

Ställe man helst inte vill vara på: avdelningen för de värsta fångarna på ett fängelse för mentalsjuka våldsbrottslingar när det elektriska bevakningssystemet slagits ut av ett åskväder en svart natt.
Ställe dit Martin Scorsese mer än gärna tar oss med i "Shutter Island": se ovan.

Scorseses film med Leonardo DiCaprio i huvudrollen är, precis som Dennis Lehanes mästerliga roman från 2003, en helvetesvandring in i människans själ. En vandring utan karta; den här historien utspelas på platser i rum och tanke där det enda man kan vara säker på är att absolut ingenting är säkert.
Till fängelseön Shutter Island utanför Boston anländer polisen Teddy Daniels och hans partner. En kvinnlig fånge har försvunnit. Från sin cell, från den genombevakade byggnaden, och nu gömmer hon sig någonstans på en ö där det inte finns några gömställen. Och Teddy Daniels letar. Ju mer han letar desto mer hittar han, men desto längre tycks han komma från en lösning. I fängelsets stinkande korridorer tycks han hela tiden vara några meter från sanningen. Men just när han skymtar den i dunklet, när han tror att han ska få fatt i den, slinker den runt ett hörn och är borta.

"Shutter Island" är en perfekt filmtolkning av Lehanes roman, men det är inte en perfekt film. Speciellt inledningen plågas av enerverande, överdramatisk musik och en märkligt valhänt klippning; det är som att Scorsese har en director’s cut liggande någonstans som klockar in på hans vanliga fyra timmar och att han inte riktigt klarat att klippa ner sin film till futtiga 2.18.
Men en konst som Scorsese kan är att dra åt sin strypsnara. Man kan beskriva "Shutter Island" på flera sätt. Ett är som en skräckfilm där "The shining" möter "När lammen tystnar". Ett annat som en cineastisk psykoanalys, där drömmar, minnen, flashbacks, psykoser och flera lager av medvetenhet vävs ihop till ett mönster av en själ i yttersta nöd.
Ett tredje som "King Kong" möter "Apan". Se den och du förstår. Ja, se den.