Är man ett stort Jim Carrey-fan bör man hålla sig borta från "Poppers pingviner". Älskar man pingviner är det också klokt att låta bli. Filmen om karriäristen Mr Popper som oväntat ärver sex pingviner, baserad på en barnbok från 1938, är en påkostad halvmesyr som inte riktigt vet vilken simfot den ska stå på.
Jim Carrey får varken släppa loss sitt patenterade grimaserande eller visa prov på det fina fingertoppsskådespeleri som lyfte "The Truman show" och "Eternal sunshine of the spotless mind ".
Pingvingänget å sin sida förblir en grå, nej ursäkta, svart-vit massa, utan starkare särdrag än att en liten gynnare fjärtar konstant medan en annan skränar så öronbedövande att Popper riskerar att bli utslängd ur sin
fashionabla New York-våning.
Pingvinernas raison d’etre är att återförena Popper med sina barn och ex-fru, vilket märkligt nog fungerar - att Popper missat varenda skolavslutning i barnaminne men är villig att offra såväl karriär som lyxlya för att övervaka kläckningen av ett pingvinägg är väl inget att haka upp sig på?
Kanske skulle diverse intrigvurpor inte heller vara lika irriterande om regissören Mark Waters satsat mer på filmens rätt så rara sagoinslag. En annan värmepust i detta Antarktis till komedi är också Poppers assistent Pippi, spelad av Ophelia Lovibond, vars egenhet är att endast använda ord som börjar på bokstaven p - och det med stor finess. I Pippis prilliga parafrasarande prioriteras potentialen som hade kunnat göra denna film i genren "djur som tokar till det så att människor fattar livets mening"
till familjefredagsmys.