Smurfarna är tillbaka, lika blå och homogena som vi minns dem från serieböcker och tv-serier. Figurerna är fortfarande charmiga, förutsättningarna är det inte.
En blå måne och ett olyckligt misstag av Klumpsmurfen gör att en handfull smurfar sugs ut ur den hemtama smurfbyn och landar bland bilarna på Manhattan. Men inte ens där slipper de ifrån den onde trollkarlen Gargamel som har följt efter dem mellan världarna.
Handlingen i filmen går ut på att smurfarna ska ta sig tillbaka till smurfbyn, allt medan Gargamel jagar dem genom New York. Till sin hjälp har de rara figurerna paret Winslow; en stressad reklamare och hans gravida fru. Interaktionen mellan smurfar och människor, Gargamel undantagen, är ingenting annat än töntig.
Filmen har sina höjdpunkter, en kärleksförklaring från Buttersmurfen till en grön godis är en av dessa och de yngre barnen kan säkert charmas av hetsjakter i leksaksaffärer. Men för ett vuxet öga är det den väl tilltagna produktplaceringen, det stundtals hysteriska tempot och sorgen över att man inte lät smurfarna vara i fred som lämnar djupast avtryck.