Nya "Fame" rik på klyschor

+ I en tid när jakten på kändisskap, och medverkan i tv-tävlingar som "Idol" och "Talang", är större än någonsin skulle en omarbetning av 80-talsfilmen "Fame" kunna kännas relevant. Så många barn och ungdomar verkar tro att världsproblemen kan lösas bara de blir pop- eller filmstjärnor. Vissa av dem drillas stenhårt från liten ålder av sina revanschsugna föräldrar.
Och fenomenet är tvåsidigt. Samtidigt som det finns något fint i den amerikanska mentaliteten "alla kan" borde en hel drös talanglösa drömmare genast väckas ur sina showbizfantasier och i stället uppmuntras att satsa på branscher där de faktiskt behövs.
Lite av den problematiken återfinns i "Fame", om man orkar hålla ögonen öppna hela vägen.

För på det hela taget är den här filmen en rätt platt historia utan vare sig personlighet, spänning eller äkta glädje. Klyscha följs av klyscha, det är tårögda familjeföreställningar och hela baletten.
Av någon outgrundlig anledning är dessutom flera av de elever vi får följa på New York-skolan pinsamt bleka i sina framträdanden.
Jag tvivlar starkt på att Anders, Andreas och Laila i "Idol"-juryn skulle låta ens hälften av dem passera.

Den enda skådespelare som verkligen sticker ut är Naturi Naughton, som gör rollen som den dubbelbegåvade Denise. När hon framåt slutet lyckas övertala sina föräldrar att det är r’n’b, och inte klassiskt piano, hon ska satsa på är det svårt att hålla tillbaka leendet.