Christian Bale studsar runt på gatan med ett allvarligt fall av crazyeyes; ögonen är halvt ute ur hålorna, det ser ut som om det bara behövs en lätt jabb för att de ska ploppa ut som pingisbollar. Han är Dicky Eklund, boxaren som för länge sedan slog ner - eller knuffade - Sugar Ray Leonard och det lever han fortfarande på, det är hans stund, alla dessa år senare är han fortfarande kvar där i ringen med Sugar Ray nedslagen - eller knuffad - i kanvasen.
Men Dicky är bara bifigur här. För i filmens och ringens centrum står Dickys bror Mickey (Mark Wahlberg) och undrar vad han ska göra av sitt liv. Nu är det han som är boxningshoppet och därigenom kassako för Dicky, hans crackberoende samt en oräknelig svärm av systrar, pappor och mammor.
Det går inte att göra film med boxningstema utan att skriva in sig bland, och jämföras med, en lång rad cineastiska tungviktare som "Fat city", "Rocky" och "Tjuren från Bronx". Verklighetsbaserade "The fighter" löser dilemmat genom att vara mer familjedrama än boxningsfilm. Men det är inte helt problemfritt. Precis som Oscarskonkurrenten "Winter’s bone" skildrar "The fighter" en fattig vit amerikansk klankultur, men medan bergsfamiljen i "Winter’s bone" var ett ständigt molande dödshot ligger klanen i "The fighter" farligt nära white trash-buskis. Christian Bales underbett-method-acting är porträttlikt den riktige Dicky Eklund, men paradoxalt nog gör det honom också till en seriefigur. Närmare bestämt Långben. Med crackpipa.
Men till syvende och sist är "The fighter" ett modigt drama, en film som tar sig tid att långsamt växa, värka och verka. Boxningsscenerna är ovanligt realistiska och Mark Wahlberg bär upp både familjen och filmen med ansvarstyngda axlar och sörjande, sökande blick.
Ändå är det - och det måste vi ge Christian Bale - Dicky vi kommer att minnas. Hans fullständigt ogrundade optimism, hans spattiga simtag som den lilla fisken i den ännu mindre dammen, hans oförmåga att släppa ögonblicket då han slog ner - eller knuffade - Sugar Ray.