Marmaduke har en hund begraven

"Filmen innehåller inte något som kan bedömas medföra risk för psykisk skada för någon", skriver censurmyndigheten Biografbyrån i sin motivering till att "Marmaduke" barntillåtits.
Well, säger jag, likt en mindre, vitare, räddare version av Samuel L Jackson i "Pulp fiction": Tillåt mig replikera.
Jag skulle faktiskt kunna utmana Biografbyrån att hitta en enda scen i filmen som inte riskerar medföra psykisk skada för någon, i alla fall någon med en mental ålder över fyra och ett halvt.
Redan när man hör premisserna för "Marmaduke" - den bygger på en tecknad serie om en grand danois så gullig och med så fina familjevärderingar att han sitter på svagsinta kylskåp i femtio amerikanska stater - fruktar man att här ligger en hund begraven. Tyvärr har man fel. Tänk er de sunkigaste scenerna i "Scooby Doo" inklippta i den vedervärdigt fasansfulla filmen om katten Gustaf så hamnar ni i närheten av "Marmadukes" uselhet.

Räknat i hundtid tar "Marmaduke" 11,5 timmar. Det är också exakt så lång den känns.