Loftgången är det nya utedasset. Det finns ingen effektivare (under)klassmarkering i framför allt brittisk film än en sliten loftgång med utsikt över en gård där åttaåringarna spelar fotboll med stela heroinister som målstolpar, en gång där man kan röka en hopplös cigarett och där polisen när som helst kan komma stormande för ännu ett av övervåld präglat knarktillslag.
Andrea Arnold debuterade 2006 med "Red Road", en film som gav henne Bergmanpriset. "Fish tank" är hennes andra och renderade jurypriset i Cannes.
Den är ytterligare ett kliv nedför klasstrappan och utspelas i en av de där förstäderna som Gud och Gordon Brown glömt för länge sedan, full av krossade drömmar, inramad, förstås, av vindlande loftgångar och befolkad av unga kvinnor som bär sin sexualitet som de unga männen släpar sina kamphundar.
Av tonåringar som blir vuxna alldeles för tidigt och vuxna som aldrig slutar vara tonåringar.
Där bor Mia (den intuitivt fulländade debutanten Katie Jarvis) med sin mamma och lillasyster, tre överlevare med var sin strategi. Medan mamman fyller tillvaron med älskare och systern med dag-tv har Mia sin dans. Livet verkar gå sin gilla, deprimerande gång rätt mot en katastrof, vilken som helst, välj en i mängden. I stället är det räddningen som dyker upp.
Som kanske dyker upp.
"Fish tank" är en skräckfilm om det moderna England, en "Eden lake" utan blod. Den skapar en intensiv kvävningskänsla - och tappar sedan greppet om strupen. Den bygger upp tunga känslor - så tunga att den inte orkar dem hela vägen. Den planterar bilder i mitt huvud som jag aldrig glömmer - och andra bilder som jag glömt för länge sedan. Den är helt enkelt för ojämn för att leva upp till sin fulla potential.
Men scenen där Mias nioåriga lillasyster och hennes kompis dricker cider, röker och kallar kvinnorna på tv-skärmen för hora är kanske årets bästa kortfilm.