Lena Svensson har fått nog. Hennes enerverande man Gustav har blivit ännu mer olidlig sedan han skaffade parabol och permanent bänkade sig framför sportsändningarna. Lena vill ha skilsmässa. Parterapeuten ordinerar en romantisk (och sportfri) weekend, men Gustav försätter sig snart i knipa - på samma hotell finns fotbollslegenden Tommy Franzén, och han har biljetter till en omistlig match.
Suzanne Reuter och Allan Svensson är tillbaka i välkänt territorium, 17 år efter att det första avsnittet av "Svensson, Svensson" sändes i tv. Totalt fyra säsonger blev det, två i mitten av 90-talet och två i slutet av 00-talet. Den första filmen kom 1997.
Och man kan inte underskatta svenska folkets kärlek till Gustav Svensson, denna potenta kombination av medelmåttighet och självgodhet som får var och varannan att utbrista "precis så där är min pappa!".
Men den som kräver mer av sin bioupplevelse än 85 minuter i Gustav Svenssons sällskap har inte mycket att hämta. För medan sitcomformatet bygger på komiskt enkelspåriga karaktärer och täta skratt, kräver långfilm något mer: en engagerande historia. I makarna Svenssons värld finns bara infantila infall och dräpande kommentarer, och snart sitter jag och tänker att de borde ha skilt sig på förra sidan millennieskiftet.
De få gånger det bränner till är när Peter Dalle kliver in i berättelsen. Han spelar VM-hjälten som dras in i Gustavs allt mer besvärande lögner, och hans plågade ögonkast och kvidande små läten är både rörande och fruktansvärt roliga.