Konsertsekvenserna framkallar ståpäls

Visste du att basisten Steve Harris styr i Iron Maiden?
Visste du att trummisen Nicko McBrain är supersocial och bandets lustigkurre?
Men framför allt, visste du att sångaren Bruce Dickinson är en jäkel på att flyga?
Om du svarar ja på alla frågorna och vill veta mer om Iron Maiden behöver du egentligen inte titta på musikdokumentären "Iron Maiden: Flight 666". För det är intet nytt som de amerikanska filmarna Sam Dunn och Scot McFayden ("Metal: A headbangers journey" och "Global metal") grävt fram om ett av metalhistoriens största band.

Filmarna har följt Iron Maiden under delar av fjolårsturnén "Somewhere back in time" där det brittiska bandet på 45 dagar reste 7 000 mil i en specialinredd Boeing 757, "Ed Force One".
Det här är så långt du kan komma från "Some kind of monster", där Metallica vek ut sitt allmänna sinnestillstånd till allas beskådan. Dunn och McFayden har snarare lagt sig platta inför bandet, knappt en enda kritisk fråga slinker genom kameralinsen.
Musiken däremot. Jösses, ståpälsen är på plats när "Number of the beast" tuggar igång. För att inte tala om "Aces high" inför fanatiska fans i Bombay. Här är det bara att "unna sig och götta sig".

Sedan blir det nästan stor humor när filmarna lyckats fånga livets glädjeämnen efter konserten i Costa Rica. Pojken som fått en av Nicko McBrains trumpinnar gråter ögonen ur sig och tackar högre makter. Direkt följer ett klipp där Nicko och Bruce mycket förtjusta slafsar i sig en efter konserten-pizza.

Fotnot: "Iron Maiden: Flight 666" har i dag världspremiär på digitala biografer i bland annat Älvsbyn, Arvidsjaur, Boden och Skelleftehamn.