Mammuten Manny, sengångaren Sid och tigern Diego tar oss med på ett fjärde pälsresande äventyr. Den här gången är det publikfavoriten Scrat, den särdeles otursförföljda ekorren, som är direkt skyldig till att de omaka vännerna hamnar i fara. Han råkar, som bara en särdeles otursförföljd ekorre kan, orsaka en jordbävning som får jordens yta att spricka och Manny att med stor dramatik skiljas från sin fru och deras numera tonåriga dotter. Han måste återförenas med sin familj, och hans kompisar hjälper (och stjälper) honom på resan tillbaka.
Det är hisnande flygfärder, magkittlande fall, skyhöga hopp. Och så mängder av gulliga - och några inte så gulliga - djur. Som vanligt är allt oerhört skickligt gjort, in i minsta darrande morrhår.
Sett till handlingen följer "Ice age 4" formulär 1A i barnäventyrets ädla konst. Ni vet, ondskefull fiende med något korkade medhjälpare står i vägen, men enligt Bamses gamla fina motto så är många små starka tillsammans. Vänskap, godhet och kärlek vinner i längden. Och så vidare.
Uttråkad blir man ändå sällan. Det finns inte tid till det. Tyvärr blir man heller aldrig så road som jag hade hoppats. När våra tre antihjältar inte ägnar sig åt att färdas genom luftrummet slösar de lite för mycket tid på smågnabb och relationssnack, vilket inte precis inbjuder till gapflabb.
Scrats charmiga sidostory kan vi utan och innan vid det här laget. Man kan nog trots allt bara tappa ett ekollon på ett visst antal sätt. Han har ramlat och famlat på alla tänkbara vis i tre filmer, och han gör det igen i den fjärde. Han är gullig igen. Han är klantig igen. Han är en förlorare igen.
I "Ice age 5", för jag gissar att det dröjer innan mammuten dör ut, unnar man honom att en gång för alla fånga det där ekollonet.