Man kommer rätt långt med specialeffekter. Filmbolaget Fox har tagit sig till nummer tre i sviten om sagolandet Narnia; barnen i Narnia ännu längre. Ombord på skeppet Gryningen stävar de mot världens ände och dit är det verkligen långt. En lång timme och 52 långa minuter, för att vara exakt.
Regissören Michael Apted lyckas i en mening väl när han förvandlar C S Lewis klassiska barnbok till biofilm. Inledningsvis invaggar han sin publik den sorts eskapistiska illusion som för många är poängen med fantasy. Miljöer, kostymer och animerade sagoväsen utgör pietetsfulla återgivningar av Pauline Baynes älskade illustrationer.
Apted kämpar också hårt för att åstadkomma något som föreställer en berättelse, men där har han mindre framgång. Inte för att avslöja några "överraskningar", men en skäggig gubbe på en ö som säger åt ett gäng barn att segla till en ö där det står en skäggig gubbe som säger åt barnen att segla till en ö där det står en skäggig ... är inte mycket till äventyr.
C S Lewis hade högre ambitioner än att skapa illusioner. I "Skeppet Gryningen" närmar han sig frågor om personligt ansvar, rädsla, död och vad som händer efter livets slut. Jag minns att jag gäspade åt det när jag läste böckerna som tioåring. När författarens kristna morallära mosats i Hollywoods likriktningsmaskin blir den ett verkligt sömnpiller.