Alltså, siffran fyra står i titeln. Kan du svälja det bör du inse att det här är en ganska trött historia när förtexterna har rullat klart. Innan filmen hinner starta slaktas en handfull Hollywoodsnyggon i en övertydlig lektion i begreppet metafilm.
För att ursäkta en fjärde del i den framgångsrika "Scream"-serien slår Wes Craven en dubbel kullerbytta. Här avhandlas såväl tidigare "Scream"-rullar som i princip alla skräckfilmer som varit centrala för genren. Även en inbiten skräckfantast dåsar till när titlar rabblas upp i en frågetävling på liv och - gäsp - död.
I filmen görs det film om film i film, men det blir snart uppenbart att greppet saknar egentlig betydelse för den här berättelsen. Det viktiga är att skrämma åskådaren, precis som i första "Scream" och precis som i den refererade "Peeping Tom" från 1960. Då är metaskämten långt borta och helt överflödiga. Vad som räknas är effekt. En mördare som glider upp bakom (det kvinnliga) offret, kuslig musik, mörka bilder, snabba rörelser i biodukens utkant och plötsliga ljudeffekter gör jobbet lika bra som någonsin tidigare. Greppen kan knappast kallas nyskapande eller överraskande, men det hoppas en del i biostolarna. Dessutom lyckas Wes Craven åstadkomma en hygglig deckarstämning där frågan om mördarens identitet hålls öppen precis tillräckligt länge för att man ska orka ta sig igenom filmen.
Det, om något, är värt en applåd. Under rådande omständigheter är det ingen liten bedrift.