Betyg: ++++
När Britannia på 1920-talet under kung Georg V regerade vågorna (och en stor del av landbacken) visste kungens undersåtar inte hur han lät. Än mindre hans son, prins Albert, hertigen av York.
Men de åhörare som hörde prinsen på Wembley i oktober 1925 skulle aldrig glömma hans röst. Prinsen led av svår stamning. Talet var smärtsamt för publiken och med all säkerhet ren tortyr för prinsen själv.
Det var efter Wembley som prinsen inledde sin livslånga arbets- och vänskapsrelation med talpedagogen Lionel Logue. Mannen av börd och skämtaren av folket. Kampen mot ett drabbande handikapp. Ett okänt drama mitt i offentligheten - ett drama som inte blir mindre när den stammande prinsen blir kung samtidigt som Europa börjar skälva under marscherande tyska stövlar.
Klart att detta måste bli film.
Däremot långtifrån klart att det blir en så bra film. Men "The king’s speech" är kvalitet rakt igenom. Det är det brittiska dramat när det är som bäst och mest, när de tyngsta Shakespeareskolade namnen - Colin Firth, Geoffrey Rush, Helena Bonham Carter - samlats i de mest välarbetade sammetsmiljöerna och ackompanjerade av frasandet av pundsedlar. Att se "King’s speech" är att gå genom en slottssal där kungaporträtten kommer till liv.
Colin "Oscar" Firth hittar den perfekta balansen mellan snobbism och sårbarhet, kontroll och känslostorm - som när en tsunami drar fram under en havsyta som knappt höjs en decimeter. Jag sitter med tårar i ögonen, inte bara för att det är direkt sorgligt - men det är det, också - utan för att allt är så vackert, starkt, äkta.