Naturligtvis fanns det bara en väg att gå för att nå en bred publik och i processen har den råhet som finns i originalhistorien putsats till.
Men fortfarande handlar det om Katniss Everdeen, som för att rädda sin yngre syster från en säker död, tar på sig att frivilligt representera sitt fattiga distrikt i de årliga Hungerspelen. Showen direktsänds från den dekadenta huvudstaden i det plågade landet Panem och det är lite mindre smutsigt, hungrigt och mörkt än i boken.
Men resultatet ligger ändå nära och jag lovar, det blir tillräckligt brutalt, blodigt och sorgligt ändå när 24 spelare ska bli en.
Den där 11-årsgränsen rekommenderar jag verkligen föräldrar att noga överväga.
Upplägget är inte unikt men styrkan i den här sci-fi-historien är och förblir hjältinnan Katniss. Hon är en ung kvinnlig hjälte som tillåts vara en komplex människa och inte ett objekt. En kvinna som tystlåten krigare, utan bakgrund som offer, det är så ovanligt att det framstår som fräscht.
Det finns helt klart ett släktskap med den roll Jennifer Lawrence spelade i genombrottsfilmen "Winter’s bone".
Hon var strålande då och här gör hon Katniss helt perfekt. I hennes ansikte pågår hela tiden ett stort drama i det lilla och hon gör det mycket enkelt för tittarna att känna in Katniss ångest över att behöva lämna sin syster, paniken inför spelstarten och klurigheten i all undertext i det mediespektakel som också pågår i den högteknologiska spelplansskogen. I första delen av "Hunger games" riktas den kritiska udden mot just medierna.
Till nästa film (det ska bli totalt fyra) misstänker jag mer regimkritik och då blir det garanterat mer av Donald Sutherlands onde despot. Det bådar gott.
Och det, tack och lov, utan en enda vampyr i sikte.