"Hur mycket värre kan det bli?" är en illavarslande tidig replik i en skräckfilm. Speciellt om den strax därefter följs upp med ett "Två månader i Rom - hur hemskt kan det vara?"
Det kan bli värre. Och det kan bli hemskt.
Det bevisas av "Ritualen", Mikael Håfströms fjärde engelskspråkiga film sedan han adopterades av Miramaxbröderna Weinstein efter "Ondskan". Och precis som hans förra engelska thriller "1408" är den snygg och kompetent men inte minnesvärt otäck. Håfström manövrerar sig en bit utanför den rena skräckfilmen och gör "Ritualen" till en dramathriller med vissa skräckeffekter, särskilt mot slutet som vi återkommer till.
Den rätt valhänta debutanten Colin O’Donoghue spelar Michael Kovak, en tvivlande ung prästkandidat. För att övertyga honom om djävulens (och därmed Guds) existens ger Vatikanen honom en präoplats (praktisk prästorientering) hos veteranexorcisten fader Lucas, spelad av Anthony Hopkins.
Sedan blir det åka av.
Ändå överraskar Håfström genom att låta "Ritualen" mer kretsa kring religiösa grubblerier än snurrande huvuden och kaskadspyor.
Är fader Lucas "patienter" besatta av djävulen eller lider de bara av vanföreställningar? Har de större behov av vita rockar än svarta?
Det är först i filmens sista del som Håfström släpper loss skräcken, men då går också filmen vilse bland alla krucifix, lejongrymtningar och en Hopkins som är för lite Hannibal Lecter och för mycket Linus på linjen.