Skulptören Paige (Rachel (Rachel McAdams) och musikproducenten Leo (Channing Tatum) är ett gift och upp över öronen förälskat par vars lyckliga liv tar en tvär vändning när de är inblandade i en bilolycka. Paige hamnar i koma, och när hon slutligen vaknar upp är de senaste fem åren som bortblåsta ur hennes minne. Det enda hon minns är det liv som hon glömt bort att hon brutit upp från.
I hennes minne är hon fortfarande en präktig juridikstuderande med en präktig, slipsklädd fästman och två präktiga föräldrar med ett flott hus där det serveras filet mignon på finporslin. Herrarna dricker dyr whiskey och flickorna fnissar över blåbärsmojitos.
Den Paige som vaknar upp ur koman kan inte förstå varför hon tagit avstånd från familjen och sin gamla livsstil. Och det liv som den här personen - som dessutom säger sig vara hennes make - påstår att hon lever förstår hon sig inte på.
Minnesförlustfilmer har förstås gjorts tidigare ("50 first dates", "Medan du sov", "The long kiss goodnight" för att nämna några). Konflikten mellan stel övre medelklass och mjuk konstnärssjäl har vi också sett förut. Pappas fina flicka har i tusen filmer hoppat av plugget och skaffat pojkvän med rufsigt hår.
Det här är ändå en gripande berättelse, baserad på verkliga händelser dessutom, även om den har sina brister (jag kan till exempel inte riktigt köpa förklaringen till att Paige brutit fullständigt med hela sin familj). McAdams och Tatum har skön, trovärdig kemi sinsemellan, och de lyckas beröra med sin frustration, sorg och glädje.
Det är öppet mål för ordvitsare här. Men såhär ligger det faktiskt till: Det är en trevlig, sevärd film. Men kanske en smula lättglömd.