Ganska ofta delar en film biopubliken i två läger - de som älskar och de som hatar. Som Kay Pollacks melodram "Så som i himmelen", Darren Aronofskys ballerinathriller "Black swan" och samtliga verk av Lars von Trier.
Mer sällan lyckas en film skapa denna reaktion inom en och samma person. För mig är "Baksmällan del 2" en sådan film. Under timmarna i biosalongen genomgår jag en smärre identitetskris. Vem är jag? Hur kan jag gilla det här? Har någon mixtrat med biogodiset?
Kompisarna Stu, Phil och Alan vaknar återigen upp efter en vild kväll och minns ingenting av vad som har hänt. Nu är det Stu (Ed Helms) som ska gifta sig, och Las Vegas har bytts mot Bangkok. Insatserna höjs när de får ett lik på halsen och tappar bort Stus 16-årige blivande svåger. Precis som i ettan måste de följa sina egna spår för att kartlägga nattens händelser, och laga det som lagas kan.
En del av mig tycker verkligen att det här suger. Jag avskyr budskapet om att alla män egentligen är vilddjur, inspärrade i ett fängelse av uppfostran, politisk korrekthet och skräck för att bli ensamma. Det krävs bara en rejäl fylla (spetsad med receptbelagda mediciner) för att den "riktige" mannen ska komma ut och ställa till med djävulskap för sig själv och andra.
Jag hatar klichéerna, de papperstunna kvinnorollerna och idiotin i att vara obrottsligt lojal mot kompisen som drogat dig, sabbat ditt bröllop och gjort ditt liv till ett helvete (för andra gången!). En solklar etta.
Men så var det den där andra halvan. Den som charmas medvetslös av denna märkliga cocktail av snusk, chock och underfundigheter. "Baksmällan del 2" tar alla grabbkomedigrepp ett par kilometer för långt på ett sätt som inte går att värja sig mot. Den fegar varken för exponerade snoppar (den amerikanska prydheten verkar helt ha tagit semester) eller en passning till den amerikanska sjukvårdsdebatten.
Filmen rejsar från plumt till roligt till ömsint på kortare tid än man kan säga "katastrofkomedi". Det finns en filmisk påhittighet som gränsar till genialitet, som när Alan (Zach Galifianakis) mediterar och minns delar av kvällen, men i hans hjärna är hela gänget småpojkar. Snudd på femma.
Man skulle ju behöva gå i terapi för mindre.